Nu när vi fått besked om släppdatum och spelutbud för C64 Mini tänkte vi att det vore på sin plats med ett nostalgiskt dyk ned i den spelskatt som präglade livet med Commodore 64.
År: 1987 & 1988
The Last Ninja var, vågar vi påstå, epokgörande. Ett spel som i tröskeln till 16-bitarsvärlden visade att en dator som Commodore 64 fortfarande hade mycket att ge, och att ett spel kan förena kluriga gåtor med action och finlir. The Last Ninja var grafiken (jo, det kändes verkligen som att man slungades tillbaka till det feodala Japan), musiken (aaah) och den atmosfäriska storyn.
År: 1985
Spel för flera spelare under på Commodore 64 var i stort sett synonymt med Epyx enkla men geniala sportspel. Det hela började med de två första Summer Games och Winter Games. Det fortsatte med mer Eurosportdoftande crazysporter i World Games och avslutades med 80-talscoola sporter som Hacky Sack och BMX i brunbrända California Games.
År: 1987
I dag är det svårt att föreställa sig, men 1987 var hela den här piratprylen ganska ute. Sedan kom überdesignern Sid Meier (Civilization, med mera) med sitt första mästerverk, det kanske mest komplicerade och innehållsrika spel som någonsin klämts in i en åttabitarsdator.
Vilket du ytterst sällan gjorde.
År: 1984
“Another visitor. Stay a while! Stay… forEVER…” Vi ska väl inte påstå att Doktor Elvin Atombenders diaboliska välkomstfras var det klaraste, renaste ljud som någonsin klämts fram ur ett Sid-chip, men faktum kvarstod: den onda gubben talade och 1984 var det tillräckligt för att ge den mest erfarne förpubertala plattformskrigare motivation för uppgiften så det räckte och blev över.
År: 1987
En trollkarl i en boll, en katt i en mindre boll vars samling färgdroppar trillar mot marken när elaka flygande rymdvarelser går i kras… Jo, Wizball kan tyckas underligt, men är faktiskt smått genialt, och enligt många den mest intressanta och bäst genomförda spelidén i Commodore 64-historien.
År: 1987
En spellegend inte bara för spelvärdet och musiken utan även för historien runt om. Ni vet den där snickaren som blev rörmokare, hade en bror som hette Luigi och som käkade magiska svampar för att bli dubbelt så hög? Hört talas om killen? Bra. Glöm honom. The Great Giana Sisters var, helt enkelt, det feministiska alternativet till Super Mario Bros. Två italienska systrar som befolkade en snarlik plattformsvärld, med punkfrillor som power-ups till grym musik, och 1987, samma år Madonna gjorde Who’s That Girl, fanns det ingenting som var mera rätt.
År: 1988
Emlyn Hughes var en av 1970-talets största brittiska fotbollsspelare. Den hårdföre mittbacken gjorde 62 landskamper och nästan 500 matcher under sina 14 säsonger i Liverpool. Men det är inte därför vi som inte höll på Liverpool (vi fanns!) kommer ihåg honom i dag.
År: 1987
Ett av M3:s tidigaste minnen i kampsportsgenren är The Way of the Exploding Fist, utgivet av Melbourne House 1985. Men det är International Karate och framförallt då uppföljaren IK+ som fått oss att lägga alla grymma moves på minnet.
År: 1987
När vi talar om klassiska Commodore 64-spel är det omöjligt att förbigå Maniac Mansion. Inte bara för att det var ett spel som var banbrytande när det kom, utan för att det faktiskt gjordes just på Commodore 64. Här var det första äventyrsspelet där du inte längre behövde skriva in kommandona utan kunde styra allt med musen… förlåt, joysticken, för vi snackar som sagt Commodore 64.
År: 1983
Det finns de som kallat Hover Bovver för “trädgårdsmästarnas motsvarighet till Grand Theft Auto”. Det är – kanske – att ta i, men att speldesignen Jeff Minters största av många stora stunder hyllar kriminellt beteende och det egenmäktiga förfarandets sköna konst är odiskutabelt (och det är ett under att Socialstyrelsen tillät det).
Se här >>
Innan vi kastar oss över vår heta lista vill vi leverera en programförklaring. Vårt fokus har varit speltitlar som gjorde sin debut eller gjorde sig sitt namn på Commodore 64. Därför hittar ni bland annat inte arkadklassiker som Bubble Bobble och Bomb Jack på listan, även om dessa spel är helt fantastiska.
Ett annat fantastiskt spel som saknas på listan är Elite. Denna klassiker gjorde faktiskt sin debut på de udda datorerna BBC Micro och Acorn Electron, innan den så småningom letade sig vidare till andra datorer.
Nu till listan:
1. The Last Ninja-spelen
Utgivare: System 3År: 1987 & 1988
The Last Ninja var, vågar vi påstå, epokgörande. Ett spel som i tröskeln till 16-bitarsvärlden visade att en dator som Commodore 64 fortfarande hade mycket att ge, och att ett spel kan förena kluriga gåtor med action och finlir. The Last Ninja var grafiken (jo, det kändes verkligen som att man slungades tillbaka till det feodala Japan), musiken (aaah) och den atmosfäriska storyn.
Den sista ninjan Armakunis öde och farofyllda resa till ön Lin Fen fick hela 750 000 européer att köpa spelet. Vi som trillade dit var bitvis fruktansvärt irriterade över att behöva tajma den där perfekta kullerbyttan över bäcken, eller över att missat att huka sig på rätt ställe. Men starkast var känslan av magi. Ninjamagi.
När vår ninja på skönt 80-talsmanér (ni minns väl Crocodile Dundee) i uppföljaren hamnade i New York var lyckan fullkomlig. Jo, det gick faktiskt att klämma ur ännu bättre grafik ur vår kära brödburk.
2. Winter Games
Utgivare: EpyxÅr: 1985
Spel för flera spelare under på Commodore 64 var i stort sett synonymt med Epyx enkla men geniala sportspel. Det hela började med de två första Summer Games och Winter Games. Det fortsatte med mer Eurosportdoftande crazysporter i World Games och avslutades med 80-talscoola sporter som Hacky Sack och BMX i brunbrända California Games.
M3:s favorit i serien är Winter Games, där framför allt grenen skidskytte fick oss att ivrigt ropa: ”Det är min tur, släng hit Tac-2”. För visst var det hiskeligt nervigt att ladda geväret (tac2 ner, tac2 upp) medan siktet rusade upp och ned. Ju, lägre puls, desto långsammare sikte.
När vi hamnade på prispallen skrattade vi glatt åt Epyx som på något underligt vis missat att Sovjetunionens nationalsång anno 1985 faktiskt inte alls lät som Internationalen (den sången byttes ut redan 1944…).
3. Pirates!
Utgivare: MicroproseÅr: 1987
I dag är det svårt att föreställa sig, men 1987 var hela den här piratprylen ganska ute. Sedan kom überdesignern Sid Meier (Civilization, med mera) med sitt första mästerverk, det kanske mest komplicerade och innehållsrika spel som någonsin klämts in i en åttabitarsdator.
Med Pirates! hade du nyskapande actionsekvenser i form av svärdsfajter, landstrider och bredsidor. Dessutom fanns det resurshantering (många mannar, lite mat, stora problem) i kombination med en “fri” spelvärld (okej, du kunde inte segla österut till Afrika eller norr om Florida, men vem brydde sig?), och en spellivslängd som räckte tills du tröttnat.
Vilket du ytterst sällan gjorde.
Att den grafiskt uppsnofsade men oinspirerade remaken från 2004 – 17 år senare! – lägger till 3d-vy och några spelelement men i allt väsentligt är otroligt lik originalet är bara ytterligare ett bevis på att det här var ett spel som gjorde allt rätt åtminstone första gången. Sedan några år tillbaka finns Pirates! även utgivet till Ipad och Iphone.
4: Impossible Mission
Utgivare: EpyxÅr: 1984
“Another visitor. Stay a while! Stay… forEVER…” Vi ska väl inte påstå att Doktor Elvin Atombenders diaboliska välkomstfras var det klaraste, renaste ljud som någonsin klämts fram ur ett Sid-chip, men faktum kvarstod: den onda gubben talade och 1984 var det tillräckligt för att ge den mest erfarne förpubertala plattformskrigare motivation för uppgiften så det räckte och blev över.
Missa inte: Dagens ungdom testar Commmodore 64 – och häpnar
De flesta klassikerna bland plattformsspel på Commodore 64 var direkta arkadportningar. Inget ont i det, men Impossible Missions originalformat gav spelet ett djup och en livslängd som inte var möjlig i spel som – egentligen – hade som främsta mål att få spelaren att stoppa fler mynt i maskinen.
Här kunde en skicklig spelare tillbringa timmar med att åka hiss, lösa pussel och frivolta över Dalek-inspirerade robotar.
En av orsakerna till Impossible Missions enorma framgång var att varje nytt spel innebar en ny karta, med ny rumslayout och nya gömställen. Det tog alltså aldrig slut och varje gång du ramlat genom golvet och yttrat ditt famous last word (AAAAARGHH!) var du tillbaka på noll igen. Frustrerande, enkelt och genialt, och en milstolpe i plattformsspelhistorien.
5. Wizball
Utgivare: Ocean (Sensible Software)År: 1987
En trollkarl i en boll, en katt i en mindre boll vars samling färgdroppar trillar mot marken när elaka flygande rymdvarelser går i kras… Jo, Wizball kan tyckas underligt, men är faktiskt smått genialt, och enligt många den mest intressanta och bäst genomförda spelidén i Commodore 64-historien.
Att lära sig behärska bollens rörelser på egen hand var beroendeframkallande, men roligast blev spelet tillsammans med en kompis. Då kunde nämligen kompisen styra katten. Allt ackompanjerades av ett av tidernas bästa soundtracks signerat Martin Galway.
6. The Great Giana Sisters
Utgivare: Time Warp ProductionsÅr: 1987
En spellegend inte bara för spelvärdet och musiken utan även för historien runt om. Ni vet den där snickaren som blev rörmokare, hade en bror som hette Luigi och som käkade magiska svampar för att bli dubbelt så hög? Hört talas om killen? Bra. Glöm honom. The Great Giana Sisters var, helt enkelt, det feministiska alternativet till Super Mario Bros. Två italienska systrar som befolkade en snarlik plattformsvärld, med punkfrillor som power-ups till grym musik, och 1987, samma år Madonna gjorde Who’s That Girl, fanns det ingenting som var mera rätt.
Det tyckte alla – utom Nintendo.
Inför hotet om en rättsprocess (Time Warp hade nästan bett om det; marknadsföringen använde taglinen “The Brothers Are History” och de tidiga banorna i Great Giana Siters låg i relation till “det andra spelet” farligt nära gränsen mellan “snarlikt” och “identiskt”) försvann spelet från butikerna inom några veckor. Och i det här fallet var piratkopieringen en ren samhällstjänst. Great Giana Sisters snurrade trots detta i miljontals Commodore 64-bandare världen över i många år framåt.
Musiken, komponerad av Chris Hülsbeck, har också överlevt och frodats och tillhör idag varje “best of the Sid-chip”-samling med självaktning.
Great Giana Sisters lever förresten vidare än i dag, och släpptes i en nyversion till en rad format härom året.
7. Emlyn Hughes’ International Soccer
Utgivare: AudiogenicÅr: 1988
Emlyn Hughes var en av 1970-talets största brittiska fotbollsspelare. Den hårdföre mittbacken gjorde 62 landskamper och nästan 500 matcher under sina 14 säsonger i Liverpool. Men det är inte därför vi som inte höll på Liverpool (vi fanns!) kommer ihåg honom i dag.
Fotbollsspelet som bär hans namn var nämligen det sportspel som gällde under det sena 80-talet, med flera av de funktioner som dagens spel utnyttjar fullt ut. Tidigare försök i genren hade visat planen rakt uppifrån. Nu var det en isometrisk vy i som gällde, om än inte med riktigt samma höga klass i grafiken som dagens FIFA och PES.
Spelaren var inte helt lättkontrollerad utan krävde tid och utrymme för att byta riktning med bollen, vilket var både frustrerande och verklighetstroget. En annan bonus: som manager kunde du byta spelare under match, samt redigera tröjfärger och skriva in ditt favoritlags spelarnamn. Och det gjorde skillnad. Emlyn Hughes dog 2004 men spelet som bär hans namn kommer att leva länge än.
8. International Karate +
Utgivare: System 3År: 1987
Ett av M3:s tidigaste minnen i kampsportsgenren är The Way of the Exploding Fist, utgivet av Melbourne House 1985. Men det är International Karate och framförallt då uppföljaren IK+ som fått oss att lägga alla grymma moves på minnet.
I spelet International Karate+ möttes tre kombattanter varav två av dem kunde styras av dig eller din kompis. Rob Hubbard stod för musiken medan du stod för svettpärlorna när du gång på gång försökte lära dig att bemästra de fjorton olika varianterna av slag och sparkar.
9. Maniac Mansion
Utgivare: Lucasfilm GamesÅr: 1987
När vi talar om klassiska Commodore 64-spel är det omöjligt att förbigå Maniac Mansion. Inte bara för att det var ett spel som var banbrytande när det kom, utan för att det faktiskt gjordes just på Commodore 64. Här var det första äventyrsspelet där du inte längre behövde skriva in kommandona utan kunde styra allt med musen… förlåt, joysticken, för vi snackar som sagt Commodore 64.
Vi som lärt oss engelska (och en del annat) med hjälp av Leisure Suit Larry sörjde lite, men det fanns ingen väg tillbaka. Och det fanns tillräckligt mycket lingvistiskt godis i det sprudlande manuset och dialogerna i Maniac Mansion för att vi skulle känna oss mer än tillfredsställda ändå. Storyn ska vi inte avslöja för mycket om – har du inte spelat Maniac Mansion förtjänar du att få överraskas – men tänk galen vetenskapsman, galna ungdomar, falska ledtrådar och talande tentakler, så är du en bit på väg.
Hjärnan bakom projektet var Ron Gilbert som senare skulle gå vidare till andra spelplattformar för att skapa Indiana Jones-äventyren och de första två Monkey Island-spelen, allt baserat på samma legendariska spelmotor – SCUMM (Script Creation Utility for Maniac Mansion).
I uppföljaren Day Of The Tentacle fanns för övrigt hela Maniac Mansion inlagt som ett påskägg.
10. Hover Bovver
Utgivare: LlamasoftÅr: 1983
Det finns de som kallat Hover Bovver för “trädgårdsmästarnas motsvarighet till Grand Theft Auto”. Det är – kanske – att ta i, men att speldesignen Jeff Minters största av många stora stunder hyllar kriminellt beteende och det egenmäktiga förfarandets sköna konst är odiskutabelt (och det är ett under att Socialstyrelsen tillät det).
Storyn i korthet: Du har en gräsmatta som behöver klippas, men ingen gräsklippare. Vad göra? Låna grannens, förstås. Att fråga om lov tar bara onödig tid, och dessutom skulle det kvadda spelets premiss; att du måste klippa gräsmattan färdig innan grannen upptäcker vad du gjort, tar tillbaka klipparen och gömmer den (du har tre grannar, Tom, Jim och Alf, de har varsin gräsklippare. Tre liv, alltså). Dessutom finns det en blomrabatt mitt i gräsmattan: om du råkar klippa i den får den ilskne grannen sällskap i jakten av en ännu mer förbannad trädgårdsmästare. Själv har du en hund som du kan använda för att distahera fiendena under jakten på felande strån, men som alla hundar är den bara lojal tills den tröttnar på att leka..
Det är, i korthet, Pacman med en twist, född ur Minters hälsosamt sjuka hjärna och det är i all sin enkelhet ett av de mest beroendeframkallande nonsensspelen någonsin. Och jo, llamorna är med på ett hörn också…
Vill du inspireras av ytterligare spel rekommederar vi Youtube-filmen med 100 Commodore 64-spel på tio minuter.
Se här >>
