(Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-09)

A Camp repeterar i en av Samis replokaler på Döbelnsgatan i Stockholm inför kvällens showcasegig på Tranan. Bandet är Nina Persson, Nathan Larson och Niclas Frisk, förstärkta av Richard Nilsson på keyboards. 

Nina Persson: För sju år sedan var A Camp ett projekt men nu är det ett band. Tre jämstarka viljor. Så starka att det inte skulle få plats en till. 

Sex låtar ska repas in och man slås av framför-allt två saker: dels tyngden, styrkan och säkerheten i Nina Perssons röst, dels att det känns märkligt att höra den i en annan omgivning än i The Cardigans. Där, en del av bandets sound, här… en egen röst på ett annat och mycket mer påtagligt sätt. Har Cardigans varit en faktor i produktionen? Har A Camp medvetet styrt bort från Cardiganssoundet? 

NP: Inte alls. Snarare tvärtom. Det var faktiskt så att när de andra i Cardigans fick höra den förra plattan så gillade de det så mycket att de ville närma sig det istället och det blev Long gone before daylight. 

Det finns något självklart över A Camps låtar. Det är inget man har hört förut men ändå känner man igen allt. Niclas Frisk har en förmåga att skriva låtar som överraskar harmoniskt fast egentligen inte förrän man börjar analysera dem. De udda vändningarna glider förbi lika elegant som sömlöst. Klassiskt hantverk. 

I replokalen upplever jag ingen större skillnad mellan albumproduktionen och låtarna spelade på kvartett utan trummor. Nathan Larson säger att man inte valt det ena eller det andra. Det har bara blivit som det blivit. Men att inte välja är också ett val. Är albumet inte medvetet styrt på något sätt? 

NP: Förra plattan var amerikana rakt av, den här gången försökte vi göra det mer tyskt, mindre Neil Young, med mer disciplin. Vår trummis är väldigt teknisk så det handlade mycket om att få honom att spela mindre. 

Annars är det som vilket rep som helst. ”Tror du att du kan sänka gitarren? Det är svårt att uppfatta keyboardfiguren”. ”Men jag sänkte ju precis…”. Fast på engelska. 

Stronger than Jesus en gång till. Är setlistan klar? Nina Persson måste förbereda sig för kvällen och försvinner. Nathan Larson och Niclas Frisk börjar packa ihop sina prylar. 

Inte ens ett riktigt stick
Stronger than Jesus började med att Niclas Frisk sjöng in en melodi till ett akustiskt gitarrkomp på ett digitalt fickminne. I det skicket var låtskelettet komplett så när som på B-versen. Formen är väldigt enkel. Det finns inte ens ett riktigt stick. 

Niclas Frisk: Principen är att ha det så repetitivt det bara går och så fort det blir tråkigt byter man in en ny del. Det är som ett kodlås. Du har tre delar att laborera med men varje liten förändring betyder väldigt mycket. 

Niclas gav låten till Nathan och Nina för att de skulle jobba vidare med den. 

NF: När ackordstruktur och melodi är klar vill jag att de tar över. Sedan vet jag att jag kommer tillbaka mot slutet och jobbar på låten igen. Jag tror att korrespondensschack är det närmaste man kan komma. 

Den här snabba stafettpinneväxlingen har också varit ett sätt för Niclas att bryta upp gamla arbetsmetoder och genom andra hitta nya. Men han säger samtidigt att det krävs en viss personkemi för att det ska fungera. 

NF: Nathan och jag är uppväxta på helt olika ställen men vi har samma musikaliska ph-värde och därför litar jag helt på hans omdöme. 

Ninas första textidé var ”I don’t wanna live longer than Jesus” – hon hade precis fyllt 33 – och ”Bring it on, wars and deceases”. 

Började repa i New York
Bandet började repa i Nathan Larsons replokalsstudio i Brooklyn – Niclas Frisk är numera hälftennewyorkbo, vilket underlättade. 

Studion är ganska liten men hyggligt utrustad med ett Digi003, några bra mickar, två Neve-kanaler och en dyr Manley-preamp som nav. Bear on the beach från albumet är förutom sången helt och hållet inspelad där. Det enda problemet är egentligen grannarna. 

Nathan Larson: Jag har metalband på ömse sidor så det handlar om att tajma inspelningarna. Man måste vänta tills de är klara och då kan man göra sitt vibrafonpålägg eller vad det är. Men jag har suttit på biografer (Nathan Larson är mycket framgångsrik filmmusikkompositör) och hört killen längre ner i korridoren spela trummor i mitt soundtrack till filmen. Svagt, visserligen, men jag kan svära på att jag har hört honom. Han kommer tidigt på morgonen och sätter igång ett klick i vad som måste vara ett pa därinne: klick-tock-klick-tock – högt som fan, och sen sätter han igång: bom-tjack-bombom-tjack, från nio till halv fem på eftermiddagen. Och vid det laget börjar metalbanden komma in för att repa… 

A Camp arbetade mycket organiserat: tre dagar för tre låtar. Då skulle låtarna vara färdigskrivna och inspelade. Bakom schemat stod Nathan som har svårt att stå ut med saker som tar för lång tid. Stronger than Jesus var en av de första låtarna man testade och alla kände nog att den kunde bli riktigt bra men att den inte var riktigt färdig. 

En annan anledning till det strikta schemat var att trummisen, Kevin March, var barnvakt tills hans fru kom hem från jobbet och i allmänhet betydde det att man sällan kunde börja jobba före åtta på kvällen. Det betydde också att flera av låtarna aldrig spelades med trummor förrän i inspelning. I Niclas Frisks ögon är Kevin March Sancho Panza till Nathan Larsons Don Quixote i jakten på basväderkvarnar och Nathan håller med. 

NF: Han hjälper mig att få ordning på mitt basspel. Han är rytmiskt väldigt välorienterad och kan utföra saker som jag mest kan tänka ut. 

Kevin Marchs barnvaktsproblem gjorde även studioinspelningarna till ett osäkert kort och tvingade bandet att både ställa in och göra sistaminutenbokningar. 

NL: Det finns bara två eller tre studior kvar i New York som inte är privata och från den eran vi var intresserade av. Den enda saken vi var snobbiga med var när det gällde vilken typ av Neve-bord vi ville jobba med. Om vi ringde sent var de flesta redan bokade och vi fick leta oss längre ned på listan – och alla är jättebra, det är inte det, men det gjorde att en del blev inspelat i min studio av nödvändighet. Fast Jesus är inspelad i en riktig studio helt och hållet. 

Räknar man efter är albumet Colonia inspelat i åtta olika studior. Stronger than Jesus i Stratosphere (www.stratospheresound.com), som ägs av James Iha från Smashing Pumpkins. 

NL: Studion är inte så stor men välutrustad. Teknikern Geoff Sannoff är jätteskicklig framförallt på trummor vilket vi behövde eftersom vi ville börja spela så fort Kevin kom loss på kvällarna. 

Grunderna sattes live med klick bara till Kevin March. I de flesta fall behöll man bas och trummor och i många fall gitarrerna också. För det mest satt Nathan i samma rum som trummorna med förstärkaren i ett annat. Nina stod i kontrollrummet och sjöng. Niclas Frisk spelade oftast akustisk gitarr. 

NF: Med en akustisk gitarr får man en tamburin på köpet. Bas, trummor, akustisk gitarr. Man kan bygga ett hus på de tre pelarna. 

Väl inspelad låg Stronger than Jesus på hyllan ganska länge. 

NL: Vi var osäkra på texten och osäkra på om sången var stressad samtidigt som vi tyckte låten var för långsam. Och vi dröjde med att lägga sången till det allra sista. 

NF: Och den blev en av de allra bästa vokaltagningarna. 

Faktum är att sången inte gjordes klart förrän under mix. Colonia mixades i en studio i Connecticut efter ett tips från Ninas pianolärarinna. Nathan hade sin bärbara dator och sitt Digi003 med mick, mixerkanal och Distressor och spelade in Nina under mixen. 

NL: Vi hade ett schema att gå på men Nina gjorde faktiskt hälften av all sång där, så det gällde att vara välorganiserad. 

Trots att alla hade känslan av att Stronger than Jesus var singelmaterial var det inte förrän blåset – inspelat i Magic Shop-studion – och sista sången var inspelad som allt föll på plats. 

NL: Låten drivs inte av trummorna eller basen utan av sången och blåset, vilket var det som kom på sist. 

NF: Det handlar om rörelseenergi. Om man har en skev fälg så sätter man på vikter och där är blåset balansvikterna. Tar man bort blåset blir det obalans. Ninas röst är också en tyngd som balanserar den här snurrande fälgen. Och hon har en extrem tyngd. Jag är van att skriva för min egen röst som är väldigt lätt och då måste det vara snabba grejor – det är som en liten glödstiftsmotor jämfört med Ninas dieselstånka, och det har med vikten att göra. 

För Niclas, som är synestet – han kopplar alltså ihop harmoniuppfattning med färgsinnet – var låtens tonart, C#, också en viktig pusselbit. 

NF: C# är den kallaste och mest ondskefulla av alla tonarter. Ta Search and destroy (i C# med Iggy Pop), den hade varit helt otänkbar i C. C# är den mest genomträngande tonarten som finns och blå som rostfritt stål. 

Under produktionstiden arbetade man helt utan att något skivbolag var inblandat. Nina Persson har betalat ur egen ficka och plattan kommer att komma ut på ett eget skivbolag men licensierat till olika bolag i olika länder. 

NF: Från början tänkte vi att det enda sättet att få musiken inspelad var att betala för den själva – fram tills att mixen är gjord vet man ändå inte riktigt vad man har . 

NL: En annan fördel var också att trots att vi var i bra och dyra studior så ägdes de av goda vänner till oss och bara det att de visste att vi själva betalade för produktionen gjorde att vi kunde jobba gratis vissa nätter eller fick rabatterade priser. Vi kunde kanske ha gjort den ännu billigare men som det känns nu skulle jag inte vilja ändra på nånting.

Spårlistan: Stronger than Jesus

Titel: Stronger than Jesus Artist: A Camp Produktion: A Camp
Inspelning: Geoff Sanoff Mix: Al Weatherhead i Firehouse 12

Spår 1: Klick
– Jag ser att låten går i 120 bpm. Uppenbarligen brydde vi oss aldrig om att testa något annat tempo än sequencerns standardinställning. Klicket gick bara till trummisen (alla kommentarer, Nathan Larson).

Spår 2-4: Kick
– Först en mick inne i trumman, en AKG D112. Sedan hade vi en Yamaha Subkick vid frontskinnet och ytterligare en Neumann stormembran en meter framför skinnet.

Spår 5-6: Virvel
– På ovansidan hade vi en Shure SM57 och på underskinnet en Audio Technica 4033.

Spår 7: Hihat
– En av de här långa silverfärgade sakerna från AKG... 451?
Spår 8: Kit Mick
– Det här är något jag alltid sätter på trummor och det är en vanlig dynamisk mick som sätts mellan virvel och bastrumma och som pekar ned mot slagskinnet. Micken tar upp delar av virveln och attacken i bastrumklubban. Sedan sidechainar jag en gejt som går på virvelns överskinnsmick. Det hela låter lite märkligt kanske men den adderar närvaro till trumsetet.

Spår 9-10: Pukor
– Här är det standard, Sennheiser 421 på både häng- och golvpuka, men jag brukar rikta dem rakt in mot sargen istället för snett uppifrån. Dels får man mindre av stockträffen men man får också lite mer resonans och aningen mer sjung i trumman. Det här kräver dock att trummorna är välstämda. 

Spår 11-16: Overhead/
Ambience/Behind och Far Mic
– Först Royer 121, bandmikrofoner, två stycken ovanför trummorna som vanligt, men sedan hade vi en baffel framför trumsetet och bakom baffeln två Neumann U87:or. Sedan ytterligare en mick, en Neumann, framför trumsetet, men på långt avstånd, tvärs över rummet. Den var en bottle top-mikrofon, jag tror inte det var en nytillverkad mick utan en gammal Neumann. Själv brukar jag aldrig använda de här ambiencemickarna i mixen, så för det mesta bryr jag mig inte om vilka mickar det är, men jag ser att den är uppe i mixen så vi använde den i alla fall för submixen.
– Många gånger sätter jag också en mick ovanför trummisens huvud, två trumstockshöjder ovanför cymbalerna. Ofta blir det en Audio Technica 4050 som jag gillar jättemycket.
– Så fort vi var nöjda med trumsoundet gjorde vi en stereomix av alla trumkanaler och slapp på så vis en miljon extraspår. Det gjorde vi på varje låt.

Spår 17-18: Bas
– Två basspår, en mick och en lajnad. Förstärkaren var en Ampeg B15 (Portaflex) och jag spelade på en gammal Guild Starfire-bas. Den är halvakustisk och ser ut som en Gibson EB0 eller Epiphone. Vi använde mest micksignalen, och är man inte ute efter det där speciella 70-talslinesoundet låter micksignalen nästan alltid bättre. Vi använde en Neumann U47 FET till förstärkaren. Båda är submixade till ett monospår.

Spår 19: Elgitarr, komp
– Det här är den lite Staxigare gitarren och Niclas använde sin Gibson SG ’63. Förstärkarna var dels en gammal Fender Vibrolux, ’64 eller ’65, dels Niclas Vox, den med träkabinett och handlödda kretskort (AC151TVL). Signalen splittades med en Tonebone-splitter, och såvitt jag minns var mickningen väldigt enkel, en SM57 på varje förstärkare.

Spår 20-21: Elgitarr, arpeggio
– Här är det min Fender Tele ’66 för den andra elgitarren, som spelar plockfiguren i början, plus en dubb. Båda med samma volym och rätt hårt pannade höger-vänster.

Spår 22: Akustisk gitarr
– Här ser jag en punch in vid dubbpartiet men annars är alla gitarrer och basen spelade rakt igenom. Jag ser också på vågformen att det är läck från allting utom på just det stället. Gitarren Niclas använde i låten är med största sannolikhet en Guild D40, Ritchie Havens, med dubbla plektrumskydd, och micken en AKG 414. Det fanns inga Neumann-mickar kvar vid det laget. Egentligen gillar jag inte 414 – det är en mikrofon som jag själv aldrig känt något behov av – men man måste ändå säga att den är användbar.

Spår 23-24: Rhodes Lead
– Det här spåret dubbar gitarrslingan. Vi körde pianot genom en Magnatone-förstärkare som har ett pitch-vibrato med en nästan utomjordisk kvalitet över sig. Inspelat med en Neumann U47 och alltså gjort efter grunderna – vi hade tillgång till alla bra mickar igen. Dubben är samma sak, exakt. Pianona är hårdpannade, hela vägen ut.

Spår 25: Elgitarr Lead
– Ett av Niclas spår som inte användes. Ibland när vi var klara med en låt satte Niclas ett spår med fills och annat. Ibland var det jättebra men för det mesta använde vi inget av det. 

Spår 26-27: Flygel
– Här är två spår, Piano och Piano Room, uppmickat traditionellt – två Neumann U87 i flygeln och två Royer i rummet, mest för att vår tekniker ville ha det så. Jag kör alltid ihop dem till ett monospår ändå i slutänden. När jag spelar in flygel och bara vill ha ett Bowie-hamrande på fjärdedelar: Bonk-Bonk-Bonk-Bonk, så brukar jag sätta en ensam Sennheiser 421 i ett av ljudhålen, och möjligtvis en Neumann över strängarna som komplement.

Spår 28: Melodica
– Här börjar dubbpartiet som alla hatade men som jag ändå insisterade på. Varje låt måste ha ett element av oberäknelighet. Vi hade ett rum för gitarrförstärkarna med ett fönster mot kontrollrummet och där satte vi upp Ninas sångmick ifall hon skulle vilja sjunga nånting, eller, om vi ville testa en idé snabbt så använde vi också rummet och den micken.

Spår 29: Wurlitzer
– Inte använt. Det blev för luddigt med både Rhodes och Wurlitzer.

Spår 30: Wurlitzer Hi
– Här ligger den där perkussiva fjärdedelsfiguren som vi inte sparade på i mixen. Inspelat som Rhodes-pianot. Monospår.

Spår 31: Orgel
– Hammond C3. Lesliet standarduppmickat, en på topp och en i botten. Ganska perkussivt spelat med alla register utdragna à la Booker T.

Spår 32: Orgel, lead
– Förmodligen Vox-orgeln. Vi hade en Jaguar och en Continental och vi använde Continentalen för att den var röd... Hur som helst överlevde inte spåret mixen.

Spår 33: Juno arpeggio
– Roland Juno 60 som bara hörs mot slutet. Jag tog ett ackord med arpeggiatorn samtidigt som jag backade av på lfo:n.

Spår 34: Prophet 5
– Synten spelades in genom en Tubetech DI och var en av flera grejor jag bara testade. Den gör markeringarna i introt unisont med bas och baskagge – jag tyckte inte att jag hörde basen starkt nog. Är bara med de första femton sekunderna.

Spår 35: Juno Pah
– Noise filter. Ett diskret svep som ligger och skuggar i en del partier. Jag körde den genom en Fulltone, en sorts modernare Echoplex-kopia som jag gillar jättemycket. Den finns med i varje låt på albumet. Synt, Fulltone, Tubetech och in i bordet.

Spår 36-40: Dubspår
– Jag såg till att få signal från det vi hade spelat in och så körde jag det genom ett Roland Space Echo – för just dub funkar inte Fulltone-delayet – och antingen genom en Tubetech-boxen eller en API Lunch Box som vi också hade stående. Det första är C3-orgeln som faktiskt användes i nedbrytet. Nästa spår är den rytmiska elgitarren och den hörs också i samma parti. Nästa är en dubvirvel som lät tacktacktack i trioler... Här vet jag att Nina frågade ”vad i helvete håller du på med egentligen?” men just då var det en journalist från EQ Magazine i studion för att göra en intervju och jag ville väl se ut som om jag visste vad jag sysslade med så att jag kunde se ut som en cool kille med ett Space Echo i tidningen. Virveln användes naturligtvis aldrig... Vi har ett Wurlitzer som heller inte användes. Här finns fem playlists på den! Jag trodde säkert att jag var nåt briljant på spåren. 

Spår 41-44: Sång
– Nina gjorde fyra tagningar och av dem gjorde vi en comp-kanal där det mesta kom från andra tagningen. Vi har använt samma kedja till all sång. En Apex 460 rörmick, som vi fick som tack för att Nina sjöng på en Manic Street Preachers-låt. Micken är Kinatillverkad och jättebillig, 200 dollar typ, och är helt fantastisk. Vi kör micken genom en Neve-kanal (Nathan Larson har två) som heter 31102 och som ska vara ungefär som 1031-modulen, in i en Distressor och sedan ner på Pro Tools.

Spår 45-48: Blåssektion
– Fyra spår: trumpet, trumpet dubb, tenorsax och barytonsax. De är inspelade i Magic Shop och där använde vi en Electro-Voice RE-20 på trumpet, vilket jag först var tveksam till men det visade sig vara en bra idé. Saxarna är Neumann. Submixat till ett stereospår.

Spår 49-54: Kör
– Två spår med Nina och fyra spår med mig och Niclas tillsammans i Ninas sångmick.

Sedan mixades låten med submixar på trummor, bas, blås, sång och körer på ett AMS-bord.