Det finns ett helt fantastiskt ljud på Röyksopps nya album Junior. En dryg minut in i första låten, Happy up there, låter det som om någon mycket långsamt öppnade en dörr, byggd av entvirke, för första gången på ett millennium eller två. När ljudordboken sammanställs kommer detta ljud att definiera ordet gisten. Här är det i drive-in-bioduksformat. Ett par takter senare har det transformerats uppåt och är nu en tvåtakts speedwaymotor som gasar sig in mot rätt pitch i varje baston. 

– Jag vet vad du menar men det är en teknik som jag inte tänker avslöja, säger Torbjörn Brundtland, ena halvan av Röyksopp. Vi har utvecklat tekniken själva och tänker utveckla den mer innan vi avslöjar vad det är. 

Vi får reda på så mycket som att det inte är ett analogt ljud och att det inte är en mjukvarusynt. Ljudet är skapat i en process i datorn.
Junior, som är Röyksopps tredje studioalbum sedan debuten Melody A.M. från 2001, är annars inget ljudfyrverkeri utan bygger mer på traditionellt låtsnickrande och saknar mycket av ljudhookarna som utmärkte framförallt debuten. 

– Det kan nog hända. Vi har väl fjärmat oss från ljudfetischismen. Vi har ännu inte gjort ett regelrätt popalbum, men man kan säga att Junior är ett album som drivs framåt mycket av sången. 

Också räknat i spår är det mer sång än tidigare, bara två av albumets elva spår är regelrätt instrumentala, och fyra av sångspåren gästas av svenska sångerskor, Lykke Li, Karin Dreijer Andersson och Robyn. 

– Först och främst letar vi efter en bra röst. Är de också coola människor så är det ett plus. Men vi vill också gärna gå utanför den gängse mallen. Hade vi valt att utnyttja det faktum att Robyn jobbar med oss så hade vi aldrig valt The girl and the robot till henne. 

Låten är varken särskilt amerikansk eller dansgolvsanpassad. Vi anstränger oss för att göra lite udda val och tror att vi på det sättet också kan öppna dörrar för sångerskorna. 

Man arbetar alltid tillsammans med sångerskorna i studio och bygger gemensamt upp låt och text från en idé eller ett beat. 

– Med Robyn hade vi bara en ackordföljd som spelades av stråkar och sedan jobbade vi tillsammans i studion med att hitta en melodi och en text till stråkpartiet. När det var klart tog vi bort alla stråkar och gjorde låten elektronisk i stället. Jag tror inte det är så vanligt att man har riktiga stråkar och sedan gör låten elektroniskt. Det är nog vanligare att gå andra vägen. 

Torbjörn poängterar att de spelade in Lykke Li före hajpen och att Karin Dreijer var med och sjöng redan på The Understanding, som om det var viktigt att fria Röyksopp från eventuella snålskjutsanklagelser. 

Den fjärde sångerskan på Junior är norska Anneli Drecker som även sjöng och var medkompositör till Sparks på debutalbumet Melody A.M. Annelis röst är mer formbar och hon används mer som ett instrument i arsenalen och känns lite som halvvägs medlem i Röyksopp. 

– Hon är väl den mest allsidiga av de sångerskor vi har arbetat med vilket du lätt hör om du jämför You don’t have a clue med Vision one. Det är nästan olika röster. 

Röyksopp arbetar på flera olika ställen, lite beroende på vilket projekt som är aktuellt. Deras huvudstudio beskrivs av Torbjörn som en garderob i Bergen. Just nu är den tom så när som på en Mackie-mixer, några syntar och två datorer. Fast det ska sägas att frasen ”några syntar” innehåller en Yamaha CS-80. 

– Vi har haft tur och tjänat lite pengar och har haft möjlighet att köpa några av de saker vi har velat ha sedan vi var barn, kanske främst en Yamaha CS-80. 

Torbjörn gör en paus. 

– I mint condition. 

Och en ny paus. 

– Men vi har låtit installera midi. 

Yamaha-synten kan höras på flera av spåren på Junior, bland annat Miss it so much, som Lykke Li sjunger på, där beatet nästan känns som om det gick baklänges. 

– Den började med ett element som sen inte kom med i låten. Sedan gjorde vi ett arpeggio på CS-80:n och sen la vi en bastrumma som gick på fjärdedelar: bom, bom, bom. Och då tänker man att virveln ska ligga på två och fyra men vi la den på tre istället och då kändes det väldigt kul att spela en väldigt snabb bas till det. 

Men favoritsynten den här gången var Yamaha-tungviktarens raka motsats. 

– Jag blev väldigt förtjust i en liten synt som heter Korg Synthe Bass – vi har bild på den på omslaget. Den är med på Tricky Tricky, det är nog där den hörs bäst. Den gör inte basriffet som bär låten – det är bara ett preset på en mjukvarusynt – utan kommer in längre in i låten när den börjar rulla. 

En speciell effekt man har tagit vara på är en inte helt frisk Yamaha SY-77 som tappar stämningen vilket man framgångsrikt tar tillvara på i slutet på Vision one där arpeggiona driver ut och in tonalt på ett mycket intressant sätt. 

Torbjörn Brundtland och Svein Berge har inget fastlagt arbetssätt. De känner varann utan och innan sedan skoltiden i Tromsö och de delar både barndom och en nästan religiös beundran för Vangelis. 

– Vi gör egentligen allt tillsammans men vi brukar byta roller så att en är den mest disciplinerade och den andre den mest kreative.
Däremot har Torbjörn en väldigt klar analys över det han betraktar som skiljelinjerna i låtskrivarprocessen. 

– Om man kommer på en bra melodi men inte är nöjd med ljuden man hade när man kom på melodin så är man illa ute. Det bästa är att hitta ett bra ljud och sen försöka använda det ljudet för att få till en bra melodi. Då har man större chans att få färdigt låten. Det tar tio gånger så lång tid att få ordning på låten om du har melodin men inte ljudet. Mycket av dansmusiken är uppbyggd i den ordningen: hitta ett bra ljud och försök sen göra en melodi, eftersom det är det mest effektiva sättet. Musik där temat finns, men inte ljudet, blir ofta mer originell, men den tar mycket längre tid att göra och det är mer slitsamt. 

Precis som han har en klar bild av hur en Röyksopp-låt är strukturerad. 

– Vi använder ett antal repetitiva element, som håller för att repeteras, och sen behöver man ett tema som är ett undertema och som kan ha ett större tema ovanpå men som också kan fungera utan det större temat. 

Och skillnaden mellan sånglåt och en instrumentallåt handlar inte om mer eller mindre eller fler och färre element. 

– En låt som This must be it med Karin Dreijer är en låt som vi hade kunnat använda som instrumentallåt, fast kanske i ett annat arrangemang, för det är så pass mycket som ligger och kokar i mixen. Men med rösten på är många av elementen nedmixade så att det blir som en underströmskakafoni av alltihop. 

Jämfört med många andra elektronister bygger Röyksopp upp låtarna mer på ackord än på hookar och rytmiska element. Break-downs till exempel förekommer inte. 

– Vi har varit inne i en period där vi har sagt nej till break downs.
Dramaturgin byggs ofta upp runt olika arpeggion och filtreringar där de blandar automatiserat Waves Q10 med livefiltreringar i bordet. 

En annan sak som man arbetat mycket med på Junior är körer, både syntetiska och naturliga. 

– Vi börjar få mer och mer smak på det och på många ställen har vi vävt körer in i musiken genom hela låtar nästan. Det kanske har med åldern att göra... 

Junior är faktiskt bara ett av flera Röyksopp-projekt, varav de flesta är hemliga. Hemlig är för övrigt ett adjektiv som också stämmer bra in på Torbjörn Brundtland. Försöker man diskutera saker han inte vill prata om, som varför riffet till Too high finns med i Vision One, varför en del syntljud och ackordföljder känns lyfta från Boards of Canada eller om det inte känns besvärande att Röyksopps musik används så otroligt mycket i reklamsammanhang, kan man få till svar: 

– Du tycker det ja... 

Projekt nummer två är hursomhelst nästan färdigställt och kommer att heta Senior och släppas senare i år. 

– Senior är andra tempon, andra taktarter, det är mycket mer luft i musiken, mer rum och dynamik. Nu brukar man säga att dynamik är uteslutande positivt, det lärde vi oss i skolan: dynamik är bra, statiskt är dåligt, men det finns inget på jorden som är så irriterande som när du börjar lyssna på en låt där volymen efter en stund blir så hög att du måste gå och skruva ner. Junior är statisk i positiv bemärkelse.