Nä, nu har jag kladdat ner mig länge nog. Torkat mitt eget blod, min egen svett och ingen annans kylskåpskalla tårar än mina egna. Fy för den lede vad det svider i själen. Jag måste ha spänt själstrådarna över bristningsgränsen på kuppen, det rycker i näsvingarna något sorgligt.

Men vad ska man göra? Det är ingen annan än jag som producerar nåt, som skapar, i det här bandet. Jag drar hela dynglasset själv – skriver låtar, repar, tar emot smädelserna från skivbolagsfolket, repar igen, arrar om låtarna och försöker med samma skivbolagsgubbe för tionde gången (de är ju bara tre kvar i landet).

Det är inget liv, och sista e-brevet var riktigt hotfullt med tråkiga, okonstruktiva ord om förra demo-cd:n och min hemsida och hemadress och min kära mor – som om hon skulle ha varit med och arrat. Ja, jo hon skulle säkert ha varit till mer hjälp än nollorna i bandet.

Denna hårda värld. Och jag är den ende som lider! De andra är träbockar – spelar: plink – plink – plink – perfekt, säger inte flaska och lyder bara. De fattar inte att det här projektet helt enkelt inte lyfter, att vi bara står och stampar och frustar som gnuer med sådana där maskparasiter i hjärnan. Inga egna idéer har dom, spelar bara på som idioter, riktiga puckon med nåt tröttsamt amerikanskt bokstavskombinationsuniversitet i ryggen och metronomen i kloaken. Inga fritidsintressen eller krogbesök.

Värst är han den nye, vad heter han nu? Virtual Sitar-man, med sitt fejkade indiska smajl på kartongen och en massa Bollywoodsmörja på lut så fort man frågar efter lite ruffig Shankar. Kompisen som ska fixa ”etno-perkussion” ger jag inte mycket för heller. Han låter som Falaffel skulle smaka om McDonalds hade stått för det kulinariska knåpet.

Virtual Guitarist och Virtual Bassist har visst nåt på lut – de senaste gångerna har dom lirat så kammat att jag misstänker att dom kommer att försöka kicka mej innan jag berättar att dom kan dra.

Och han, Virtual Drummer, vad ska man säga? Trummisar. De tror att de är Bonham eller Keltner allihop. Han låter som en TR-808 som fått lånat pappa Linns Ludwig-kit. Jag skiter i dom allihop och deras donglar, uppgraderingar, slöa miner och lydiga hunduppträdande. Ikväll tar jag första steget på solokarriären – möjligtvis kan Virtual Bassist få spela på första plattan, men de andra åker ut med nästa defragmentering.