Det är ingen slump att retroprylar har fått ett uppsving i studiovärlden på senare år. Den digitala studion är fantastiskt bra på många saker, men för att locka fram kvaliteterna hos våra favoritplattor från 60- och 70-talen behöver den pimpas lite. I den här artikeln tittar vi närmare på vad det är som gör den gamla, dyra och inrökta analogstudion så välljudande, och hur vi kan närma oss det idealet med hjälp av dagens prylar och pluggar.

När vi talar om att analogt ljud låter på ett visst sätt är det förstås en stereotyp. ”Analogt” blir ett svepande modeord som i sinnet får symbolisera ljudet av favoritskivor som Beatles Revolver från 1966, eller Joni Mitchells The hissing of summer lawns från 1975. Dessa två plattor kan sägas representera två typiska och ljudmässigt mycket olika, men lika åtråvärda, ”analoga” inspelningar – två disparata förebilder för oss bakåtsträvare med digitalstudior.

Beatlesskivan är ljudmässigt kraftigt färgad av den rörelektronik som användes i mitten av 60-talet på EMI i London. Ljudbilden är varm och rund, men samtidigt karaktärsfylld och stor. Joni Mitchellskivan är renare och mer ”hifi”. Inte renare som klinisk digital inspelning utan renare men med karaktär, och det är skillnad. Ljudet är ganska typiskt för denna analogljudets guldålder, då tekniken var mogen men ic-kretsarna ännu inte tagit över.

Vad är det den där gamla analogelektroniken gör med ljudet egentligen? Jo, det handlar lite förenklat om distorsion – förvrängning av originalsignalen. Se det som en ytterst mild variant av det vi hör när vi skruvar upp en Spinal tap-Marshallstack till 11 och tar ett väderkvarns-G på Les Paulen. Den storknande stacken komprimerar gitarrsignalen, adderar en mängd övertoner och rundar av. Resultatet blir typiskt ”analogljud”, fast uppskruvat till 11 (se rutan nedan för lite mer tekniksnack).

Om vi dissekerar signalkedjan i en sötrökig Nashvillestudio under 70-talet hittar vi massor av diskreta förstärkarsteg, transformatorer, bandspelarhuvuden, magnetband och filter. Varje enskild del förvränger signalen en smula och summan av kardemumman är ett mustigt ackord av subtil distorsion som slipar till och fyller ut inspelningen. Distorsionen är som sagt subtil, vilket är viktigt att komma ihåg när vi ska försöka få till något liknande i datorn.

När vi siktar på samma ljud som i den gamla Nashvillestudion – men sitter med en bärbar dator och ett ljudkort – gäller det att tänka till. Idag finns det gott om pluggar som simulerar analogstudions olika delar, som bandspelare och förstärkarsteg.

Nygamla rör- och bandmickar finns det hur många som helst av. Vi börjar i den analoga världen utanför datorn, där vi kan kopiera istället för att simulera.

Mikrofoner

Först och främst måste vi undvika att ljudet som kommer in i datorn låter hårt eller vasst. Den gamla analogstudion kunde kanske komma undan med ett aningen hårt ljud från ett par mickar, om man samtidigt hade ett varmt ljudande mixerbord och en fet bandare med karaktär, men vi har inte lika högt i tak så att säga.

Som tur är har den digitala studiorevolutionen skapat en enorm marknad för mikrofoner och mikrofonförstärkare av klassiskt snitt. En lösning är att köpa tillräckligt välljudande kopior av de finare mikrofoner vår ideal-Nashvillestudio använde: säkerligen en klassisk stormembrans rörmick på sång och småmembrans kondensatormickar med rör eller transistorer på stränginstrument. Kanske en bandmick på gitarrförstärkaren... Finare dynamiska mickar kunde, och kan fortfarande, funka bra på många ljudkällor.

Mikrofoner och mikrofonförstärkare låter så olika att det är svårt att ge generella råd. En sak kan ändå sägas. Alla klassiska kondensatormikrofoner hade utgångstransformator, en inte oviktig komponent som rundade av ljudet en liten aning. Idag är den ofta bortrationaliserad, inte minst i småmembransmickarna. Ska du vara retropurist: Leta alltså efter kondensatormikrofoner med utgångstransformator.

Letar du rörmikrofon så lyssa också noga så den inte låter allt för ”varm”. De gamla klassikerna är sällan särskilt extrema när det gäller ”rörvärme”. Det är inte mikrofonen som ska simulera hela inspelningskedjan i den gamla analogstudion, då blir det bara grötigt och svårmixat.

Rörmickar och bandmickar uppnår värmen på lite olika sätt. Kondensatorkapseln som tar upp ljudet i rörmikrofonen är inte fri från resonansproblem och sådant som kan göra ljudet subjektivt hårdare – men röret och transformatorn rundar av kanterna lite och en knivsudd snygg distorsion gör ljudet lite större om midjan så att säga. Bandmikrofonen saknar kondensatorkapselns resonansproblem. Bandets resonansfrekvens ligger långt från ”hårt ljud”-spektrat och resultatet, tillsammans med den oftast lite dämpade diskanten, är ett mycket naturligt ljud som upplevs som varmt. Vår 70-tals Nashvillestudio skulle nog inte sätta en bandmick på sång men i vår moderna datorstudio kan den vara en genväg. En bandmick med inbyggd förstärkare (vilket blir allt vanligare), kopplad till en ren men enkel mikrofonförstärkare i ett bra ljudkort, låter utmärkt varmt och snyggt. Eftersom du inte behöver lägga pengar på en extra mikrofonförstärkare kan alltså en enda bra bandmick vara en vettig investering för den verkligt slimmade digitalstudion med retroambitioner. Se bara till att hitta en mick med inte allt för dämpad diskant. Ska du lyfta diskanten med en digital eq i datorn kan du nämligen tappa värme om du måste ta i allt för mycket. Tänk också på att bandmikrofonen är ömtålig och att den har åttaformig upptagningskaraktäristik, vilket sätter lite extra krav på akustiken i det rum du spelar in i.

För bandmikrofoner behöver du knappast retromikrofonförstärkare, de låter varmt ändå, men kondensatormickar mår inte sällan bra av en extra dos analogkrydda, särskilt transistormickar (av typen fet).

Mikrofonförstärkarna i den tidiga 70-tals-analogstudions mixerbord var byggda med diskreta transistorer och transformatorkoppling. Överhuvudtaget var dåtidens mixerbord formligen nedlusade med transformatorer – den kanske främsta anledningen till att de lät så fett och stort. Kom ihåg att du behöver några transformatorer i din moderna datorstudio också om du vill vara riktigt retro.

Vi upprepar: Oavsett om du väljer en mikrofonförstärkare med rör, som Universal Audios Solo 610, eller en med transistorer som Vintage designs Nevekopia M73D mk II, så gäller det att sikta på lådor med transformatorer på in- och utgångarna. De låtar nästan alltid bra.

Analogpluggar i olika smaker

Nästa verktyg för att göra din kliniskt rena och moderna digitalstudio i datorn lite mer inrökt och plyschvarm är pluggar att lägga på både enskilda spår och på masterbussen i datormixern. Det finns massor att välja på för alla vanliga pluggformat.
Grovt räknat kan man dela in ”analogpluggarna” i bandspelarsimulatorer och förstärkarstegssimulatorer. En del pluggar använder konvolveringsteknik och erbjuder simuleringar av både olika bandspelare och band, och olika förstärkarsteg.

Effekterna, inte minst eq-enheter och kompressorer, bör förstås också vara tidstypiska i karaktären. Det finns gott om kompressorpluggar som simulerar klassiker som Fairchild 660/670, Teletronix LA2A, och Urei 1176 så det är inga problem att få till rätt kompression av akustiska gitarrer eller trummor.

En del mer avancerade pluggar som simulerar gammal studioutrustning inkluderar även bra modellering av elektroniken och inte bara filterkurvor eller komprimeringskaraktäristik. De gör förstås behovet av specialiserade analogpluggar mindre.

En viktig detalj att uppmärksamma när du letar analogpluggar är hur de hanterar transientavrundningen, som är den kanske viktigaste egenskapen hos den klassiska analoga elektroniken. Om effekten är för påtaglig låter det som en karikatyr på det typiska svampiga Neveljudet. Är effekten för liten eller obefintlig låter det helt enkelt inte tillräckligt retro.

För att vår analogstudiosimulering ska bli verklighetstrogen måste vi tänka oss in i signalkedjan och alla de där små distorsionsskapande förstärkarstegen i den gamla studion. För att simulera signalkedjan ”exakt” behöver vi bandsimulering och förstärkarstegssimulering på varje kanal – och dessutom bandsimulering på masterbussen för att efterlikna analogstudions två bandgenerationer: multikanal och masterbandare.

Det är förstås lite överdrivet att gödsla med pluggar på det här sättet och det krävs verkligen att de låter tillräckligt bra och subtilt för att det inte ska bli en gröt av allting. Men det kan ändå vara en bra idé att experimentera med åtminstone någon form av analogsimulering på varje kanal, plus en bandsimulering på masterbussen. Bandsimulering, där du pressar upp nivåerna och utnyttjar bandkompressionskaraktäristiken, är (förstås) mycket bra att lägga på trumbussar också.

En kombinationsplugg som URS Console Strip Pro löser det hela på ett riktigt smidigt sätt. Även om dess bandsimulering är subtil så kan den ändå användas för analogstegssimulering, eq och kompressor på varje kanal, i en plugg – och analogstegssimulering, eq och kompressor på masterbussen.

Den digitala ”analogstudion” behöver inte vara vansinnigt dyr men visst behöver du lite speciella prylar och pluggar. Beroende på hur du spelar in kanske det kan räcka med en retromick och en retromickförstärkare (eller en bandmick) samt en bra analogplugg. Det tål att tilläggas att det förstås hänger en aning på inspelnings-
akustiken, instrumenten, speltekniken och även mixen om det ska låta som den analoga guldålderns bästa plattor, men det är liksom en annan historia.




Analogljudets hemlighet är dess tekniska brister

En aning förenklat består den analoga ljudkryddan av två sorters distorsion: först och främst en mer eller mindre tydlig avrundning av snabba transienter, som gör att det låter ”mjukt”. Avrundningen beror på att förstärkarstegen inte är oändligt snabba – framför allt traditionella enkla transformatorkopplade förstärkarkonstruktioner har lång så kallad stigtid. Typiska konstruktioner med de här egenskaperna är Neves 70-tals klass a-förstärkare som 1073-mickförstärkaren och gamla rörförstärkare som Telefunken/TAB V72.

Den andra sortens distorsion består i att alla analoga förstärkarsteg alstrar övertoner, harmonisk distorsion. Bra harmonisk distorsion gör att det låter ”fett” och ”varmt”. Harmonisk distorsion är alltså, i rätt dos och av rätt sort, en nyttig, teknisk brist hos förstärkarsteget.

Beroende på konstruktionen och vilken aktiv (förstärkande) komponent förstärkaren använder blir den harmoniska distorsionen annorlunda. Ett triodrör genererar till exempel mer jämna övertoner än en kiseltransistor. Även om röret och transistorn sällan drivs så de klipper, då skillnaderna blir mycket tydliga, så lämnar de en subtil ljudsignatur. Transformatorkoppling av förstärkare påverkar också ljudet.

När analoga förstärkarsteg och analogband drivs så hårt att de klipper ökar distorsionen än mer. Dessutom får man kompressioneffekter i både förstärkarsteg och från bandet när det mättas av för starka signaler.