När man gör sin fullängdsdebut kan det vara världens smartaste idé att öppna med ett syntspår som börjar skissartat och tar slut efter 56 sekunders majklanger och fingerfärdighetsfills.

Det kan också vara tvärtom.

– Man måste ju ha en ouvertyr. Det är som sex. Att bara panga på, det går ju inte, liksom...

Salem Al Fakir sitter mittemot mig i skoluniformsslips, v-ringad tröja och stort hår. Han ler hela tiden. Han är ung, väldrillad och väldigt positiv och det finns inget tillbakalutat eller coolt över hans sätt att prata. Mer sextondelar. Många gånger sätter han ettorna i farten och verkar börja fundera på svaret först en bit in i meningen och efter en inledning som kan låta:

– Ja. Just det. Precis. Ja. Precis. Absolut...

Ett resonemang kan börja så här:

– Jo. Så är det nog kan man säga. I alla fall för det mesta. Att det kan vara på det viset. Det måste jag nog säga. Absolut. Ja. Faktiskt. Jo. Faktiskt. Absolut.

Och om det inte blir medhåll:

– Naej... Ja. Ibl... Ja. Naej. Nej, det brukar jag faktiskt inte göra...

För enkelhetens skull är allt sånt borttaget i fortsättningen. Men tillbaka till introt igen.

– Jag försöker alltid tänka live. Fast när vi spelar live är det i och för sig fullt ut direkt... Fast det där introt har jag alltid tänkt att det skulle vara med. Och så kommer det lite låtar, och så kommer det en liten del till... För mig är alla småbitar skölja-öronen-detaljer. Fast kanske andra lyssnar på dem och då blir det ju väldigt mycket musik.

Det där sista sammanfattar i alla fall albumets tolv låtar och fem mellanspel bra: Väldigt mycket musik. Fast inte som andra skulle ha gjort det. De flesta väljer att presentera sin musik i form av låtar i ett sammanhang och i en viss ordning. Som kapitlen i en bok ungefär: kapitel ett, kapitel två, kapitel tre och så vidare. Väldigt sällan kapitel två och ett halvt instoppat med bara en sida text på ett annat språk för att läsaren ska få tillfälle att skölja hjärnan.

– Jag kommer mycket från det klassiska tänket och där har man ett intro.

Han säger i alla fall inte ouvertyr en gång till.

Salem Al Fakir kommer verkligen från ”det klassiska tänket”. Han har inte bara seriösa fiol- och pianostudier i ryggsäcken, han arbetar också helt annorlunda än de flesta andra som gör popmusik: en låt börjar till exempel alltid med en melodi.

– Många gånger händer det när jag sitter i bilen, och är det på vägen hem är det bra, annars är det jättejobbigt för då har jag inget att spela in den på.

Melodin spelas in på det instrument Salem hört den på i huvudet. När den är inspelad gör han sedan en skiss utifrån piano eller gitarr.

– Den skissen är färdig när jag kan gå ifrån datorn och komma tillbaka senare och ha kvar samma känsla. Det här kan ta allt från tio minuter till två timmar. Och det händer att det jag gör den första timmen hänger med ända till slutet.
Under tiden Salem tar ut melodin på gitarren eller pianot brukar också resten av låtstrukturen ge sig.

– I vis sa fall sätter jag hela låten på piano på en gång från start till mål men oftast är det melodin först och sedan bygger jag på den.

Instrumenteringen kommer i etapp två, när grunden är klar, och ordningen på påläggen kan vara precis hur som helst.

– Det kan vara helt olika. Ibland kan det sista pålägget vara trummorna. Det funkar bra för mig.

Som ni förstår spelas allt, även den första melodiskissen, in med klick.

Och sången?

– När som helst. På vissa låtar har jag haft sången med från början nästan.

Att hans bakgrund har stor del i hur han fungerar som musiker är Salem helt på det klara med.

– Jag måste ha kunskap. Måste ha teknik och rutin så att när jag ska framföra musiken så ska jag kunna den så bra att jag inte behöver tänka på det. Det finns inom det klassiska och inom jazzen och det har jag hållit på med sedan jag var fyra. Jobba så hårt, så mycket och så intensivt du kan.

Också som låtskrivare?

– Ja, för det är så det är skrivet. Nu när jag ska spela det här live har jag fått sätta mig ner och lära mig låtarna. Jag har inte en aning om vad jag har gjort. Det har bara varit ljud och tangenter. Jag har inte skrivit ner en ton.

Salem Al Fakir jobbar snabbt för att inte tappa bort idéerna under tiden. Han spelar de flesta instrumenten själv – på albumet allt utom bleckblås, som hans bror spelar, och trummorna på en låt, som spelas av Tim Lundblad – och han har instrumenteringen klar i skallen innan han trycker på Rec på sitt Cubase.

– Jag går på förstakänslan och den brukar hålla hela vägen ut. Processen är oftast att jag utgår från de spår jag har lagt när jag lägger nästa. Ibland blir det väldigt mycket... – Salem tar en paus och skrattar färdigt innan han fortsätter – men jag försöker hålla nere det.

Titelspåret, This Is Who I Am, är ett tacksamt exempel på det omvända. Här finns flera linjer parallellt, och inga fegismelodier heller – allt sitter på näsan: sångmelodin, ett fyrstämmigt stråkarr inspelat stämma för stämma med tre fioler i varje, en annan melodi som ligger i ett kombinerat bleck- och syntblåsarr, andra syntslingor och ett fullt komp plus att låten i sig har flera delar inklusive (Jesus Marimba!) en tonartshöjning mot slutet.

– Jag låg hemma och var sjuk och hade tråkigt och tänkte jag skulle skriva fyrstämmig sats och satte mig vid pianot och det blev den låten. Den är det enda som finns på noter. Jag tyckte att det var viktigt att inte göra arret svårare än det var. Man måste ju tänka lite hookigt också.

Om den ska funka, med allt sitt innehåll, är det mest en fråga om mix eller arr?

– Mixfråga, absolut. Låten blev lite av få-med-alla-melodier-du-kan-tänka-dig-just-nu så det var medvetet att allt skulle ligga långt fram. Det ska bli kul att se hur folk tar den. I mitt huvud funkar det. I värsta fall får väl folk välja vad de vill lyssna på.

Tänker du mix redan när du spelar in?

– Jag tänker nog på allt samtidigt men å andra sidan vill man ju inte att mixen ska kännas som ett hinder när man spelar in. Det är också skillnad när jag gör mina egna grejer för där tänker jag mer så. Åt andra spelar jag nog in för mycket och tvingas sedan ta bort.

This Is Who I Am är bara en låt. Det finns oerhört mycket mer, både genre-, spel- och arrangemangsmässigt. Allt utan skygglappar och med en sorts nu-fan-gör-jag-precis-som-jag-vill-attityd. Det är som sagt väldigt mycket musik. I mina anteckningar står det Graham Central Station, Michael McDonald, Judee Sill, Stevie Wonder, Samla Mammas Manna, Nirvana, Fairport Convention, St Germain och George Benson bredvid låtarna. Ibland som mental kom-i-håg-lapp, ibland för att det faktiskt låter så. Under det stora paraplyet är det mycket sjuttiotal. Trummorna till exempel är ibland extremt pappiga.

– Jag gillar det soundet. Det är också det enda trumljud jag kan få med mina två mickar, en SM58 på virvel och hihat och en riktigt dålig Samson-mick som jag stoppar in i baskaggen.

På några låtar har jag tagit AKG-micken som jag sjunger i som överhäng, men det är det. Jag har inte haft budget att köpa bättre mickar eller bättre lokal att spela in i så det är det soundet som har blivit. Syntarna låter också mycket sjuttiotal, stort, yvigt och fläskigt, både i sound och spel.

– Jag fick tag på en Nord Lead för ett tag sedan och jag har alltid varit intresserad av ljud och har lyssnat mycket på sjuttiotalsfusion så många av de ljuden jag har pillrat fram på Nord Leaden hör nog hemma där.

Ur denna Nord Lead, en Nord Electro och en åttahundrakronorsmixer har Salem Al Fakir också plockat fram säkert tio olika pianoljud till plattan: anonym flygel, tjusig filmflygel, små-trist piano, ostämd folkets-hus-futura, Yamaha CP80 med chorus och så vidare. Några låtar har flera pianoljud samtidigt.

– Jag är mycket medveten om vilka ljud jag använder och jag håller på tills jag hittat rätt. Det finns många vägar att ta sig dit men oftast hör jag innan hur det ska låta. Det jag säkert kan säga – med glädje – är att jag inte har använt något Rhodes-ljud på hela plattan.

Det finns också fler lysande klangkombinationer skapade utifrån lite olika förutsättningar: tolv separat inspelade fioler samtidigt på This Is Who I Am, den discokorrekta kombinationen elgitarr och klockspel i Good Song – den som letar efter klockspel har för övrigt kommit till the right place – George Benson-solot i samma låt utfört på vissel, klockspel och fiol, eller min personliga favorit, den amerikanskt femtiotalsfrågesportklingande avslutningen på Magic Night: elgitarr, orgel och piano. En låt som Salem Al Fakir själv karaktäriserar som ”Ålandsbåtsmusiker på PCP”.

– Man instrumenterar hela tiden. Tänker, vilka ljud ska det vara på den här melodin? I en del fall använder jag både stråkar och syntar för samma melodi, eller trumpet och synt för samma melodi för att skapa ett eget ljud av det. Ibland ger man sig ut på villospår men jag vet oftast och chansar sällan till mig saker.

Salem Al Fakir tror att han har runt 400 låtar liggandes i olika genrer, allt från punk till filmmusik, och vid ett tillfälle säger Salem att han skriver mycket electronica och dansmusik ”på fritiden”. Inte konstigt att debuten då innehåller väldigt mycket musik. Heder också åt Salems a&r, Klas Lunding, som verkar ha uppmuntrat mångfald och spretighet.

Detta går också igen formmässigt där Salem pekar på att han tack vare att han jobbar med så många genrer heller inte har några problem med att bryta etablerade vers-refräng-stick-mönster, framför allt inte om man räknar in mellanspelen (Salem säger ”skits” men det ser inte helt lyckat ut i skrift alla gånger).

Dessa skits, mellanspel eller överledningar, är också en sorts beställningskompositioner från Salem Al Fakir till Salem Al Fakir och visar på ett sätt att skriva utanför det-blev-som-det-blev-och-hur-det-gick-till-har-jag-ingen-aning-om-mallen.

– Jussi är skriven till låten efter, Devil Look, som är lite obehaglig så där och för att leda in i den var jag ute efter en Harry Potter-känsla. Jag hade en Jussi Björling-sampling som jag hade lekt med tidigare, och som jag inte kunde tänka mig att använda, men till den hade jag gjort ett klick som gick upp och ned i tempo, och det sjuka svajet blev sedan grunden för stråkarna och klockspelet.

Om det musikaliska överflödet är stort på This Is Who I Am så motsvaras det i sitt omvända av teknikfattigdomen. Typisk är kommentaren om en låt där jag ställde frågor om soundet.

– Den är nog inspelad i sovrummet är jag rädd och där var det inte bra ljud alls.

Men för Salem Al Fakir handlar det mer om vad man gör med det man råkar ha än något annat.

– Jag har väldigt lite prylar, men så länge jag har något och det låter så vet jag att jag alltid kan göra något av det.
Och det låter verkligen inte klokt på sina ställen men det gör det på ett väldigt bra sätt. Tillsammans med musiken blir det ett uttryck som är helt eget för This Is Who I Am. Med ett annat innehåll skulle resultatet bli ett helt annat, något som Salem Al Fakir själv också är högst medveten om.

– Jag kan se det som demoinspelningar. Jag har suttit i mina mjukisbyxor och en smutsig t-shirt och har jag inte haft nåt att göra så har jag spelat in en låt. Hela plattan sitter ihop på det sättet. Om jag gör en platta till skulle jag vilja försöka jobba annorlunda med just tekniken för det finns så många som är bra på att göra bra ljud och det kan ge musiken en annan upplevelsedimension.

Spårlistan - This is who I am

Spår 1–3 Stråk
– Förstastämman. Det är tre fioler i den stämman inspelade med AKG-micken. Inga effekter på kanalen men de är skickade till en buss som har en eq... oj! den ser ju helt galen ut. Jag har av någon anledning gjort en sänkning vid 452 hertz, men den är nog bara för att det ska se snyggt ut på skärmen, jag vet inte vad den skulle göra riktigt. Sedan har jag höjt längre ner och i diskanten. Jag vet inte vad som har hänt men det funkar ju. Sedan hade jag bara Cubase-effekter så det är Reverb A på bussen och det låter jättebra.

Spår 4–6 Stråk
– Andrastämmans tre fioler. Går till samma buss.

Spår 7–9 Stråk
– Tredjestämman. Också tre fioler. Går till samma buss.

Spår 10 Cello
– Jag hade ingen cello så det är en fiol som är nedpitchad en oktav. Men jag har tänkt cello när jag har spelat in den, hållit stråken annorlunda till exempel. Går till stråkbussen.

Spår 11 Stråk
– Det här är en fiol som spelar förstastämman en oktav lägre och sedan är den uppitchad. Den är svagt mixad men gör mycket för klangen. Också bortbussad till samma. Stråkbussen är pannad 20 åt vänster.

Spår 12 Tamburin
– Den här ligger faktiskt med hela låten. Nu vet jag vad det är jag saknar när vi spelar live... Reverb A fast med annan inställning.

Spår 13 Bas
– Oj! Det här var intressant. Den här har gått genom en grej som heter Amplitube, och där är det också chorus pålagt. Här ser jag att jag har lyft mycket vid 7 000 hertz. Det är nog inte många som vet, men det är där basen sitter. Sedan har jag sänkt det höga mellanregistret och basen vid 70 hertz. Basen var väldigt dåligt inspelad. Här är en Cubase-kompressor också.

Spår 14–15 Lead sång 1 och 2
– Sång med unison dubb hela vägen. Här har vi chorus i kanalen. Jag har sänkt lite bas och höjt lite diskant. Sedan går kanalerna till en buss som har en eq med precis samma inställningar som i kanalerna, Reverb A igen, en kompressor och mer chorus. Det är en chorusfestival som har startat här märker jag.

Spår 16–17 Kör 1 och 2
– Här har jag lyft i diskanten, mer Reverb A, jag har lagt kompressor på och plussat med ännu mera chorus. Körerna är inte bussade. Jag ville ha dem separata. De är lite öppnare och lite mer reverbiga.

18 Vers–clavinet
– 15 sekunders clavinetinhopp, som också ligger till vänster. Nord-clavinet. Höjd i diskanten plus Reverb A.

19 Orgel
– Också Nord. Och det här är helt rubbat, den ligger ännu längre till vänster. Helt ren förutom lite Reverb A.

20 Orgel
– Ytterligare en orgel men den ligger till höger. Äntligen! Reverb A.

21 Piano
– Ett Nord Electro-piano och det ligger också lite till höger. En liten kompressor som trycker på. Höjd i diskanten och sänkt i basen. Från 200 hertz och hela vägen ner.

22 Synt
– Nord Lead. Här ligger en phaser, Reverb B och något som heter Mod Delay. Allt Cubase.

23–24 Trumpet 1 och 2
– Dubbar som är pitchade en oktav upp. Blir som en piccoloklang.

25 Trumpet
– Samma stämma fast i normalläge. Trumpeterna är skickade till en buss med en kompressor på och så är de lyfta i... basen, av alla ställen, och så ligger det ett reverb på.

26 Virvel
– Jag har alltid två trumspår eftersom jag inte har fler mickar. Det här är roligt, virveln ligger till vänster också den – det kommer ju aldrig att funka (plattan var redan mastrad och pressad när intervjun gjordes, förf. anm.), och här kommer eq-inställningar som är helkonstiga. Virveln är sänkt jättemycket i basen och så är den höjd vid 2 000 hertz och sedan är den sänkt igen vid 5 000 hertz och så har jag höjt den igen vid 7 000 hertz, men det blir så här för att jag ska få fram virvel och hi-hat. Virveln är skickad till en buss med bara en eq med höjd diskant. Det är inte ens kompressor på.

27 Kick
– Här är en kompressor på som jobbar ganska mycket, plus auto gain och limiter. Den är lyft i basen, jättemycket, från 200 och nedåt, för att få med lite pukor också, och så har jag sänkt vid 5 000 hertz och av någon anledning höjt högre upp igen. Det går in virvel i den här micken också. Ligger panorerad åt höger.

Masterbussen är helt obearbetad.

Teknikrutan
This Is Who I Am är inspelat på en gammal pc, ett Cubase, en åttahundrakronorsmixer och tre mikrofoner: en Shure SM58, en femtiokronors-Samson och en dyrare AKG som Salem sjunger i. I studioutrustningen ingår också ett par Tannoy-monitorer (”dom röda”).

– Jag har misslyckats totalt med min lyssning så jag har mixat hela plattan i hörlurar och kontrollyssnat i bilen. Alla säger att det inte går men det är så jag har gjort. Annars litar jag på mina grejor väldigt mycket. Jag kan dem, jag vet precis hur de låter och det går jättefort när jag jobbar. Däremot vet jag inte om jag ska spela in nästa platta på samma grejor. Nu kan jag ta ett par månader utan att behöva producera och då kan jag lära mig att komma in i ett annat system.

Salems tips till Studio-läsarna
Studioutrustning
– Man ska inte ha för bra grejor. Man blir alldeles för lat. Man får gärna göra så att det låter dyrt men det finns en poäng i att inte få allt serverat. Då måste man hitta egna vägar.

Sång
– Jag dubbar sångstämmor för att det ska låta lite fräckare men jag kom på ganska fort att jag inte gillar för många stämmor. Och om man gör mycket stämmor, låt dem aldrig gå i vägen för melodin.

Baslinjer
– Jag tänker ofta baslinjer men de är som melodier. Ska de ta över ska de ta över, annars ska de vara i bakgrunden. Är målet att briljera eller att hetsa upp stämningen? Gör man för mycket på fel ställe blir något annat lidande.

Melodier
– Melodierna måste fram till varje pris. Det är dem folk kommer ihåg. Så länge jag kan göra min melodi hörd kan jag leka i bakgrunden. Skriv starka melodier. Lägg all energi på det.

(Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2007)