Union Carbide Productions och Soundtrack Of Our Lives plus fyra mycket egensinniga soloalbum: Kräfta, Räka, Krabba och Hummer, hör till det Björn Olsson har på meritlistan som musiker. Kräftan ynglade dessutom av sig i ett av årets mest envetna musikinslag: tv-reklamen för pensionsförvaltaren Alecta.

Som producent har han skapat ett indiesound som många förknippar med Göteborg, vare sig banden kommer därifrån eller inte: Håkan Hellström, Hästpojken, Embassy, Joel Alme, Franke, Bad Cash Quartet, Mando Diao, Mattias Alkberg BD.

Vad är det egentligen som gör det hela göteborgskt?

– Det är skickligt men ändå lite klåparaktigt. Som när man spelar live. Både skönt och lite patetiskt på nåt vis. Jag har en kompis från Värmland som alltid klagar på alla dåliga band som kommer från Göteborg och han säger så här: ”alla verkar så trevliga men rätt var det är så kommer det en kniv i ryggen”. Kanske är det så det låter?

Och anledningen till att man ber Björn Olsson producera?

– Jag tror det är lite politiskt korrekt. Jag får alltid så mycket beröm i recensionerna. Ibland lite oförtjänt. Det blir så positivt att jag gjort soloskivorna utanför alla ramar. Själv känner jag mest att jag kom undan bra varje gång jag har producerat en skiva.

Faktum är att det sällan skrivs så mycket om producenten i skivrecensionerna som när Björn Olsson producerat. Ofta handlar det om hans körer och stråkarrangemang. Själv förstår han inte riktigt vari det speciella skulle ligga.

– Det är väl inget konstigt med det. Det är väl bara att jag lägger körer och stråkar här och där. Plus reverb. Inget revolutionerande alls.

En sak som kan ha med det hela att göra är att Björn är några år äldre än de flesta han spelar in och producerar och därför lyckas balansera en skramlig bakgrund med disciplinerade stråkar. Skillnaden i ålder och erfarenhet gör också att det uppstår diskussioner runt saker som han själv ser som självklara. Som att ett högre tempo inte nödvändigtvis innebär att det svänger mer, eller att målet med grundtagningarna inte handlar om uttryck först och främst.

– Det är bara ett ord de lärt sig. Lyssna på Creedence. Underbart disciplinerat. Det finns väl inget uttryck i kompet där. Kompet är där för att det ska stötta sången.
Och man gör fel om man förväxlar Björn Olsson med de band han producerar. Hans ideal rymmer hela färgskalan.
America:

– Jag älskar dem. Det är så snällt. Ingen politik eller storhetsvansinne. Jag tycker det är jobbigt när folk tar sig an stora gester.

Van Halen:

– Ett sånt jävla drag. Och inget som distar. Virveln är helt ren: boom, inget spräck i den. Basen är snäll. Fast det är en trio har de inte gjort den rå. Och gitarren, att atmosfären från den går över i tomrumssidan. Underbart! Tänk att få göra en sån skiva.

Gun Club:

– Det är som om det hade varit ett kärnvapenkrig och allt hade börjat om från noll. Grymt.

Men han har också förståelse för att man är mottaglig för olika sorters intryck i olika åldrar och att det finns en baksida på uttryck och attityd i alla lägen.

– När man var liten tyckte man att Lennon var häftig men nu när jag ser Toronto Live 69 så ser jag bara en rik heroinist som är mycket sämre än sina idoler som också är där och spelar. De håller stilen. Han gör det inte.

Och som producent har han inte gjort mer än två och en halv platta enligt hans eget sätt att se det.

– Mando, Håkan och Robertsson. Och med Robertsson vet ju ingen hur det kommer att låta. Andra har varit färdiga band som jag bara har spelat in.

Björns samarbete med Håkan Hellström inleddes redan på Håkans andra album, Det är så jag säger det. Låten Göteborg, från Björns soloalbum Kräftan, blev med text och sång till Den fulaste flickan i världen. Låtskrivarsamarbetet fortsatte inför Ett kolikbarns bekännelser, där Björn inte bara var med och skrev större delen av låtmaterialet, han producerade också skivan, något han kallar ett taktiskt val från Håkans sida.

– Han hade kanske gått lite för långt med styltorna, hattarna och hängslena och blivit kritiserad för det, så han var lite pressad runt –03 och där passade jag in i bilden. Sedan gillade ju Håkan kräftskivan så några låtar från den blev ju hans låtar. Det är inte mer med det.

Produktionen beskriver Björn som att han medvetet höll nere både arrangemangen och välljudsambitionerna.

– Jag kände att här har jag min chans att visa vad jag kan, men det passade helt enkelt inte. Samtidigt tänkte jag inte så mycket på att jag skulle ha nån producentkarriär. Jag tänkte nog mest ”hoppas det går vägen”.

Till Håkans senaste album, För sent för Edelweiss, var Björns låtskrivarbidrag ännu större, nio av elva låtar, och med en annan inriktning. På ett plan att Håkan tog en lite annan roll i samarbetet och slutade vara ”så jävla artig hela tiden” men också att Björn musikaliskt närmade sig Håkan och Håkans band i motsats till Kolikbarn där låtarna mer tog avstamp i Björns egen musik. Björn tog här också beslutet att avstå från produktionen.

– Det fanns flera orsaker till det. Dels var jag inte klar med Mando-skivan, dels kände jag att Håkan själv ville ha mer kontroll och jag var inte helt säker på hur det skulle fungera. Jag brukar vara ganska viljestark i studion. Jag upplever att jag lyssnar mycket men det är klart att ibland blir det som jag vill.

Håkan Hellströms sång brukar dela folk i två läger: Ett som anser att han är den störste sångaren genom tiderna och ett som anser att han helt enkelt inte kan sjunga. Om vi bortser från den lilla detaljen och istället riktar in oss på själva samarbetet i studion – hur coachar man Håkan Hellström?

– Inte alls. Han är den ende sångare som vägrat spela in med mig för att jag ville testa mickar. En gång fick jag köra honom till krogen och supa honom full innan han gick med på att börja sjunga. En annan gång krävde han att få sitta bredvid mixerbordet och sjunga med högtalarna på. Sju kanaler. Inget gick att använda. Håkan blev också nervös för att jag inte sa nånting direkt efter tagningarna och det har jag efteråt fått påpeka för andra sångare – att jag gärna vill ta tid på mig att känna efter med sången.

Efteråt påpekade Håkan i en radiointervju att Björn Olsson var krånglig med tekniken: ”Huvudsaken är väl att man sjunger innerligt”, sa han.

– Jag skickade ett sms till honom: ”Nästa gång får du sjunga innerligt i en Clas Ohlson-mikrofon”.

Björn brukar berätta den här historien för andra sångare som föredrar magin före hantverket.

– Håkan har läst Neil Young-boken. Tejperna ska rulla och det ska vara förstatagningar. Jag har väl i och för sig också läst den men jag har också ett ansvar för att det ska gå att mixa sen.

Ett band som läst samma bok är Mando Diao. Med dem var Björn först engagerad som producent för Ode To Ochrasy.

– De gillade inte att jag ville ha med en akustisk gitarr bland elgitarrerna istället för en vägg med bara distade elgitarrer. De tyckte inte att det lät tillräckligt Mando Diao. Jag tyckte det åt upp hela ljudbilden. Man vill ju gärna höra energin från trummor och bas också. Många gånger tycker jag det är mer ös i akustiska gitarrer men det är ju inte alla som fattar.

När Björn meddelade att han inte ville producera plattan undrade Gustaf Norén, sångare och gitarrist i Mando Diao, om det fanns en jourcentral dit band Björn hoppat av från kunde ringa. Och kanske avhoppen förföljt Björn genom åren men han säger att det egentligen bara är Carbide och Soundtrack. Och ett par till. Ja, och så några produktioner då.

– Men sen fick jag ju komma tillbaka.

Björn producerade Never Seen the Light Of Day, albumet som släpptes förra året. Den här gången fick han sina akustiska gitarrer. Mando ville göra en lite annorlunda platta och utgångspunkten var återigen Björns egna soloalbum.

– Jag ville göra det med bra ljud och åttiotalseffekter men Mando Diao är ju livrädda för att det ska låta bra så nu blev det precis som med Håkan med körer och stråkar.
Inte heller den inspelningen var helt konfliktfri.

– De vägrade repa till exempel. Det skulle vara live. Och när jag inte tyckte tagningarna dög stormade Gustaf Norén in i kontrollrummet och skulle käfta ner mig – han var Sveriges sexigaste man just då enligt Plaza Kvinna och gillade att just storma in och bestämma, men efter inspelningarna fick jag sms från de andra i bandet där de tyckte det var bra att jag tog ner Gustaf.

Bandet spelade in grunder i en månad och sedan åkte de på turné igen och Björn satt kvar i studion med tejperna som enligt honom lät ganska risigt. Fördelen var emellertid att han i lugn och ro kunde slutföra produktionen. Björn skickade mp3:or till bandet i USA för att de skulle lyssna men fick inga svar.

– Jag hörde inget på två veckor. Det var ju asjobbigt. Jag var ensam här och hade lyssnat på det oavbrutet och var dödstrött på det, men så lät jag det vila och lyssnade på det igen och tyckte att det lät helt otroligt bra och skickade ett sms till dem där jag skrev det, och fick till svar att ”det tycker vi med”.

Faktum är att bandet under de två veckor de inte svarade allvarligt undrade vad Björn Olsson höll på med egentligen.

– Efter mastringen kunde jag faktiskt koppla av och tycka att det lät bra trots allt hafs och slarv. Jag hade gjort ett album med bra låtordning och allt.

Never Seen the Light Of Day fick väldigt bra kritik och i vanlig ordning fick Björn en stor del av uppmärksamheten.

– Vissa recensioner var bara om mig och jag minns att Gustaf ringde och var lite arg.

Man kan säga att Björn Olsson bor i studion. Eller att studion är där han bor. I ett hundra år gammalt trähus på Orust kan i princip alla rum utom köket räknas in i studioytan. Hallen används till sång, en Neumann U47 FET står uppställd bakom en Reflexion Filter-skärm från SE Electronics. Det står ett piano i badrummet, där han också spelar in percussion. Ett större piano finns i rummet intill vardagsrummet, som också är kontrollrum. I övervåningen står en Hammond och en Philicorda i trapphallen och i rummet intill är ett trumset uppställt. Den stora garderoben innanför hyser en samling gitarrförstärkare.

– Jag försöker använda andra förstärkare än de vanliga. Kustom, transistorförstärkaren, är till exempel alldeles utmärkt. Jag har också en Hagström som låter jättebra ihop med en MXR eq-pedal med lite gain och diskant. Fantastisk ihop med Fendergitarrer. Allt härinne är också seriekopplat med en Roland Jazz Chorus. Låter helt sjukt i rummet men jättebra i inspelning. När folk får spela på det tycker de det låter förjävligt men ihop med det andra blir det fantastiskt.

För de flesta gitarrister brukar det vara viktigt att få spela på sitt sound?

– Det brukar gnällas. Jag brukar också ta fram min Parker-gitarr och då protesteras det också.

Men är det inte viktigt att man gillar hur det låter i rummet också?

– Jo, men jag bryr mig mest om hur det känns för mig i lyssningen.

Förutom Parker-gitarren använder Björn gärna också två plexi-gitarrer, en Ampeg och en Les Paul Junior-modell.

– Jag vill inte ha några vanliga gitarrer. Jag har ju haft så många. Jag orkar inte ha strator längre. Parkergitarren låter väldigt bra. Ampeg Plexin är bra, den andra är ganska bra. Jag köpte den mest för att den var som en Les Paul Junior.

Fast Björns senaste favorit är en akustisk Martin HD-28VS. Vanlig för att det är en Martin, ovanlig för att den är ovanligt dyr.

Trumsetet har black spot-skinn på virveln, något många trummisar inte gillar.

– Men det blir alltid bäst och till slut vill alla ha trävirveln med black spot. De flesta brukar inte ha så bra koll heller. Många kan ju inte ens stämma sina trummor.
Vid trummorna står två basriggar, en rör och en transistor: Ampeg PortaPro och Peavey TNT.

Vi går ner till vardagsrummet och Björn gör en snabb genomgång av det viktigaste.

– Lexicon 480. Det har jag inte haft så länge och det är jag ganska stolt över. Sen är det ju det här vanliga som alla har: 24-kanals Studer A80, LA2 och 1176. (Valley People) Dynamite har jag ofta på trumpaketet; Audio Design, på gitarr; (Eventide) Harmonizer, också ganska ny, ofta på sång eller virvel. (Roland) Dimension D har jag alltid på gitarrer. Bra för att panna ut och dra ihop. Det blir som en hinna över som jag gillar. Där bakom står en Great British Spring.

Mixerbordet är ett Sony-bord från tidigt 80-tal, konstruerat efter att Sony köpt upp MCI och enligt Björn är det som ett MCI 600 fast det låter bättre och har bättre mickförstärkare. Han har också ett Pro Tools HD, 24 kanaler, men den digitala domänen är något som dök upp sent i Björns liv.

– Jag mejlade för första gången för ett och ett halvt år sedan. Jag blev uppringd av en telefonförsäljerska och när jag sa att jag aldrig hade mejlat exploderade hon i ett gapskratt. Men det var nödvändigt för jag skulle ju mejla låtar till Mando Diao i USA.

Björns första Pro Tools-projekt var Strängen i Hellacopters, Robert Dahlqvists, soloplatta som han mixade på egen hand. Efter det anställde han Hasse Asterberg som tekniker.

– Jag ringde och ringde och ringde och till slut kände jag att det kanske skulle vara bättre att anställa honom.

När det gäller ljud finns det ett par saker som har följt med Björn Olsson länge. Dels kombinationen döda trummor med oljeskinn och akustiska gitarrer, men kanske framförallt hans förkärlek för bandmickar. Han har bandmickar från Coles, Royer, Oktava och Bang & Olufsen och använder dem till det mesta: elgitarrer, akustiska gitarrer, bas, percussion, sång.

– Tamburin i badrummet blir perfekt med en Coles. Den rundar av så man får in den i ljudbilden och slipper en massa onödig diskant. Kontrabasen blir kanske lite stabilare med en U87:a men jag gillar bandmicken bättre. Gitarrerna blir fetare, både el och akustiska, och om en ensam tolvsträngad gitarr ska bära i grunden så kan man inte spela in den med en kondensatormick, det blir för spretigt och diskantigt. På Mando-skivan hade vi Royer på Gustafs sång för han hade ett lägre mellanregister som inte passade med Coles men blev bra med Royer. Sedan har de olika register också.

Björns senaste produktion är en platta med Alf Robertsson och här väjer han inte inför ordet drömprojekt.

– Ja det är det ju. Herregud, ja. Jag mår lite bättre efter han har hört av sig till mig. Det är faktiskt sant. Ingenting har påverkat mig som det här.

Björn upptäckte Alf Robertsson när han såg honom sjunga i Bingolotto 2001 och har sedan dess gått omkring och pratat om hans storhet för alla som både velat och inte velat höra på. Han nämnde det också i en intervju i Göteborgs-Posten i höstas, som Alf läste, och när GT intervjuade Alf Robertsson i februari i år sa han att nu var det klart med come-backen och att Björn Olsson skulle producera.

När Björn läste det ringde han direkt: ”Hej, det är Björn. Jag läste att jag skulle vara med på din skiva”. Alf Robertsson bara skrockade till svar. Då kunde han nästan inte prata efter sin senaste stroke – hans andra plus tre hjärtattacker de senaste åren – men nu jobbar han och Björn regelbundet och sången blir bara bättre och bättre.

– Nu är det lite sluddrigt och lite kraftlöst, men det blir bättre hela tiden. Grannarna, fyra pensionärer, kom in i tisdags och var lite dragna. De tyckte det lät helt fantastiskt och flockades runt som tonåringar.

Alf Robertsson, för den som varit utom hörhåll för Björn Olsson, slog igenom 1969 med En liten fågel sjöng, och han har gett ut 40 album sedan dess. Hans a&r på Warner/WMS visste inte vem Alf Robertsson var men upptäckte till sin förvåning att den senaste samlingen var en av väldigt få cd-skivor som sålt guld 2007.

– Själv har han en jävla koll. Han vet vad folk i Broder Daniel heter till exempel. Och han är otroligt jazzkunnig. Otroligt.

Björn spelar upp en låt. Alf pratar fram texten. Omgivningen är kontrabas, piano, tolvsträngad gitarr och cymbalsvisch. Det låter stort. Basen ligger till vänster, pianot i mitten, Björns tolvsträngade gör melodin i högerkanten med ett reverb som spiller över åt vänster. Det är inspelat i Studio Bohus på deras 72-kanalers Neve och det låter väldigt bra. Mycket akustiskt och väldigt svenskt. Det kommer att bli stråkar, berättar Björn, fast inte så stora.

Björn berättar också om en annan inspelning med Alf Robertsson.

– Live från 2002. Han står och snackar åtta minuter innan första låten. Och med den göteborgskan! Man tror ju att han är helt otroligt korkad. Skämten är så plumpa så man tror inte det är sant. Men rösten…

Björn jämför med en annan stor sångare och säger att Alf sjunger för hela planeten, precis som Elvis.

– Framförallt tycker jag det är så jävla skönt att han inte är befläckad av rock- och popmusiker så man slipper det.
Det sista kanske låter märkligt från en som dels har rockmusiken att tacka för sitt levebröd, dels faktiskt har varit med om att forma en del av den genom sina produktioner.

Det är bara början.

– Jag är så trött på göteborgssoundet. Alla bara gapar. Alla är så uttrycksfulla. Alla är så duktiga. Alla gör så bra låtar. Till slut blir det helt likriktat. Det är eufori hit och eufori dit. Nästan så att man känner att det är gjort för att vara journalisterna till lags. Jag är jätteglad att jag fått vara med där men nu står jag inte ut längre. Inte ut med att höra mina egna sorgliga melankoliska melodier heller. Att Alf dök upp var ett break för mig som jag verkligen behövde.

Björn återkommer flera gånger under samtalet till att han nu hunnit bli 45 och han refererar då och då till sina egna hjältar och konstaterar att ingen av dem gjort en vettig låt efter 40, men det handlar också om att han själv vill gå vidare och utvecklas, både med det så kallade livet – han har två barn under skolåldern – men också i hantverket.

– Man hamnar i ett sammanhang och det är väldigt svårt att bryta. Jag gillar ju producenter från en annan era. De som gjorde stora skivor. Och så sitter jag här. Och ska kalla mig producent. Med skivor som låter som de gör.

Indiestämpeln är han i alla fall helt färdig med. Men bokningskalendern berättar att det inte är samma sak som att stämpeln är färdig med honom: Mattias Alkberg, Teodor Jensen och Hästpojken. Och Björn berättar hellre om Roland Cedermark som ska komma och göra ett dragspelspålägg på Alfs skiva.

– Han släpper fortfarande sina skivor på kassett. För att pensionärerna vill ha det. Bara en sån sak.

Björn Olssons produktioner
Granada - Granada
Björn Olsson - Räka
Embassy - Futile Crimes
Franke - Optimistens hån
Björn Olsson - Kräfta
De Stijl - Yeahvolution
Björn Olsson - Krabba
Mattias Alkberg BD - Tunaskolan
Carnation - Gothenburg rifle association
Spring in Paris - Hope there is a morning after this
Björn Kleinhenz - Trans pony
Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
Local Boys - Whattheclockman
Mattias Alkberg BD - Jag ska bli en bättre vän
Björn Olsson - Hummer
Mando Diao - Ode to ochrasy (nästan halva)
Movements - Grain of oats
Ulf Sturesson - Beroende
Mando Diao - Never seen the light of day
Joel Alme - A master of ceremonies (en tredjedel)

Björn har varit med i (och hoppat av) följande band: Union Carbide Productions, The Soundtrack Of Our Lives, Bear Quartet, Spain, Ugly All Stars.

Fotnot: Sedan artikeln skrevs (publicerad i Studio 8-08) har sångaren Alf Robertsson gått bort.