Ska man försöka sammanfatta David Bowie kan man börja med att konstatera att det inte går. För det första hade han inte en stil, han hade väldigt många.

Alla har hört hans hits – Space oddity, Life on mars, Heroes, Let’s dance och så vidare – och många har kanske följt honom genom åren, men lika många har säkert hoppat in och ut ur hans karriär vid olika tidpunkter och stilbyten.

Hade David Bowie inte gjort det oberäkneliga hade han heller inte varit David Bowie

När David Bowie bytte ut Space odditys psykedeliska folkrockkostym mot Ziggy Stardust tappade han nästan hela sin tidiga publik, som aldrig kunde acceptera glamrockidentiteten. För dem kändes den bara ytlig, otäck och kommersiell. Många, och det är verkligen många, som aldrig slutade betrakta Ziggy som den verklige David Bowie, valde sedan att stå kvar på perrongen när Young Americans disco- och soultåg kom, gick och försvann in i Station to stations kokaindimmiga Kraftwerk-inspirerade funk. Station to station är för övrigt ett album som Bowie själv bara har upplevt som publik. ”Jag minns ingenting av inspelningarna, inte ens studion. Jag vet att jag var i Los Angeles men det beror bara på att jag läste det i en bok”, har han sagt i en intervju.

Low, Heroes och Lodger kallas Berlin­trilogin trots att Low bara är mixad i Berlin och Lodger är inspelad i Schweiz och mixad i New York. Det är tre album som alla älskar att hylla, även de som inte hört mer än hitsen, eller kanske bara en enda låt – Heroes.

Mycket svart romantik finns i den här epoken, och samarbetet med Brian Eno gav många höjdpunkter även om låtmaterialet som helhet, i alla fall på Lodger, är rätt svagt.

Scary monsters blev sedan inte bara Bowies sista betydelsefulla album, det var också sista plattan med gänget som hållit hop sedan Young Americans: producenten Tony Visconti tillsammans med Carlos Alomar, George Murray och Dennis Davis, Bowies bästa kompgrupp.

Efter det kom 80-talet med Let’s dance (en hit men inte mycket mer), bisarra val av gitarrister (Stevie Ray Vaughan) och obegripliga bandkoncept (Tin Machine). Sedan kom nittiotalet som bara glimtvis flämtade till osäkert längst inne i tunneln.

Men hade David Bowie inte gjort det oberäkneliga hade han heller inte varit David Bowie.


De oväntade ackorden

Det finns en anledning till varför det går tusen Stonescoverband på ett som spelar Bowies låtar: musiken är svårspelad.

För det första har, eller hade, David Bowie ett röstomfång som spände över både bariton och tenor. På flera låtar sjunger han melodin i två skilda oktaver, där Heroes kanske är den mest kända med ett omfång som faktiskt överstiger två oktaver. Det här kunde man se på hyllningsgalan efter Freddie Mercurys död. Det var bara en av alla sångare som faktiskt klarade av att göra mer än att försöka sjunga Freddie Mercurys melodier och det var den tunne vite greven.

Bowies låtmaterial är precis som hans hopp mellan olika stilar. Det är spretigt, ibland desperat, då och då fullständigt obegripligt och nästan helt fritt från vanliga rocktolvor. Det finns låtar som i princip består av ett ackord, andra där han lever i den traditionella harmonikens ytterkanter, men också gott om exempel där man undrar om han över huvud taget är bekant med idén att vissa ackord passar ihop och andra inte.

Exempel på det första är I’m afraid of americans från Earthlings, som har ett riff i F låten igenom som bara bryts i refrängernas växling mellan F och Ab. Fame är ett annat exempel i lådan. Å andra sidan finns låtar som Life on mars som byter tonart tre gånger och närmar sig VM i kromatik under solopartiet, eller Ashes to ashes från Scary monsters, som går igenom sex tonarts­byten från introt till första refrängen har gått i mål. Avdelningen besynnerligheter innehåller exempelvis Cracked actor, som öppnar med E, F och G efter varandra över ett riff i G7-tonalitet, vänder på B, och går till en vers som börjar på F till Am till E och sedan D. Enligt klassisk västerländsk harmoni­lära hör det mer hemma i ett korsord än i musik, men på något sätt får Bowie den här vedbodsfrygiska soppan att fungera alldeles strålade. Cracked-refrängen är sedan en vända han återanvänt från Ziggy Stardusts Moonage daydream: Hm, A, G, F#.