Tipsande trummis. Christer Jansson, professionell trummis sedan 20 år, vet också mycket om uppmickning.

Trumsound handlar inte bara om att sätta upp mickar och spela in. För truminspelning gäller kanske att ”det sitter i fingrarna” mer än annars.
Sett ur ett tioårsperspektiv är Christer Jansson sveriges mest inspelade trummis. Han har också gått ett steg längre än att enbart smiska skinnen åt andra. Han har egen studio och delar här med sig av sina tips.

Den första frågan man ställer sig när det gäller truminspelning är väl: är det överhuvudtaget nödvändigt? Vi är överösta med trumljud och groove i alla upptänkliga stilar numera. Behöver man verkligen en trumslagare och hans trummor? Det går ju åt så ofattbart många mickar och kanaler när de ska spelas in och det är dessutom ett oerhört utrymmeskrävande projekt.

Christer tar en av samplingens all-time-high, James Browns låt Funky Drummer, som exempel när han svarar:
– Lyssnar man på Funky Drummer-breaket så svajar det till på ett speciellt sätt över de här takterna – och det fanns en period när jag kunde följa svajningarna exakt eftersom jag hade spelat efter det på så många inspelningar – men när Recycle sedan dök upp och man slicade upp groovet och kvantiserade det efter det där rutmönstret som någon tekniker har utvecklat och som nu är allas gemensamma puls, så dog inte bara svänget utan också 75 procent av soundet.

Att svänget går förlorat, okej, men hur kan soundet försvinna bara för att man stramar upp åttondelarna?
– Lägg upp Clyde Stubblefields ljud på en trummaskin – och alla vet att hans ljud är skitbra – och spela nåt annat med ljuden så låter det inte särskilt ballt. Och ändå, det där groovet låter fruktansvärt bra när han spelar det.
– Om jag har en virvel som är jättehögt stämd så kan jag ändå placera den i groovet så att den låter fetare bara genom att jag flyttar den på tidsaxeln. Och det är ju hela grejen med att vara trumslagare, att man kan bolla med olika register.

Det var i en helt annan tid James Brown upptäckte hur bra Clyde Stubblefield svängde och förvandlade det till låten Funky Drummer. Dagens trumslagare lever i en annan verklighet. Och det paradoxala är att ju längre in i trummaskinernas och de färdigtuggade trumlooparnas era vi driver desto större blir kraven på trumslagarna.
De måste vara anpassningsbara, behärska fler situationer och framförallt kunna tillföra saker där omgivningen redan är fastnitad. Det här ställer också nya krav på trumsound och på lyssningen i studion.
– Soundet i medhörningen/lyssningen är enormt viktigt eftersom det handlar om att kunna passa in i ett extremt uppklippt klossbygge. Om man sätter intervallet mellan hihat, virveltrumma och bastrumma, med bastrumman mitt på beatet, och kanske ligger och driver lite med hihaten så att man får lite spänning, och sedan är lite laid back på virveln – då har man fått en bred och fet rytmgrund som också är bra för andra instrument att hålla sig till. Och som musiker mixar man ju trumsettet medan man spelar.
– Ljudteknikern däremot mixar separata kanaler i efterhand. Drar han upp hihatkanalen för mycket så ändras balansen mellan hur jag spelade mellan hihat och bastrumma och då förändrar han också groovet. Därför är det ju otroligt viktigt att trumslagaren hör exakt hur han låter när han spelar.

Medhörningen är det som gör att en trumtagning blir bra. Det går inte att lägga upp på en höft. Särskilt numera när trummorna så ofta kommer in sist. Det är när de här sakerna inte riktigt sitter som man börjar åka med nivåer och gör man det riskerar man att hela balansen raseras.

Hörlurarna ger koll på spelet
Christer har inte bara ägnat mycket tid åt att ta reda på var på trumman det låter på ett visst sätt i kombination med hur han slår på skinnet, utan också hur man ska spela in just det ljudet. Och det handlar inte om att lyssna på trumman akustiskt utan att lyssna på trumman genom mikrofonen.
– Om jag får ta med mig en sak till ett gig tar jag med mig lurarna. Före stockar, cymbaler eller nåt annat. Lurarna är hela referen­sen. Jag har också lärt mig det akustiska läcket. Misstaget många annars gör är att de spelar för starkt med lurar.
Christer använder ett par Beyer Dynamic DT100.
– Man hade dem på Beatles tid och man har dem fortfarande i studion. De är som ett par Yamaha NS10. Jag har fem par och jag borde få dem gratis så mycket som jag pratar om dem. Det jag har i lurarna är lite overhead och lite bastrumma. Då har jag kontroll på spelet. Då slår jag dessutom lite ljudteknikervänligt svagt på cymbalerna, eftersom cymbalerna är närmare mickarna än trummorna. Är det en bra balans i overheadmickningen är det en bra musikalisk balans också.

Rummet styr trummorna
Trummor är akustiska, vilket gör att rummet spelar stor roll. Men man ska inte lägga för stor vikt vid rummets storlek. Christers eget live-rum hör definitivt till de mindre. Här finns plats för trummor och mickar men inte så mycket mer.
– Trummorna kan jag få att låta stora men rummet låter ju aldrig stort. Men det finns gott om exempel på hur stora rum tränger sig in överallt och det låter mer om rummet än om instrumentet. Det finns också många sätt att lura örat numera, som de konvolverande reverben. Det låter faktiskt som om trummorna är i ett helt annat rum. Det funkar verkligen bra.

Lyssningen viktig. En trummis mixar ljudbilden själv, medan han spelar. Christer lyssnar själv genom ett par Beyer Dynamic DT100.

Alla rum har också sina egenheter.
– I före detta Polarstudions stenrum (läs mer om Polar i Studio 6-04) förlorade golvpukan all botten. Bastrumma, hängpuka, virveltrumma och allt annat lät bra, men golvpukan fick stämmas om. Gick jag sedan en våning upp, till Lennart Östlunds B-studio, då var det så mycket botten i golvpukan att den fick stämmas om igen.
Rumsakustiken styr också trummorna och där måste man kompensera i trumman. Det är enklare än att bygga om rummet.
– Om en trumma sjunger mycket försöker jag stämma den så att den inte sjunger mer än den andra. Om bara ena pukan sätter igång virvelkaggen får man justera det så det blir lika. Kanske stämma isär pukorna så att de inte ligger så nära varandra i tonhöjd. Men det finns så många varianter så det gäller att känna sig fram.

Använder grundare trummor
Att materialet i trummorna är betydelsefullt begriper till och med en hund, och det här är inte rätt forum för att diskutera material i sargar och stommar, men det finns ändå skäl att uppehålla sig ett ögonblick vid Christers Tama Starclassic-set.
– Alla trummor i det här kitet är grundare än normala trummor och det är medvetet för att jag vill få intervallen i diameter och djup. Egentligen är det ett förminskat John Bonham-set. Hans 14- eller 15-tumspukor fanns inte i de här parallella storlekarna utan då var det stor diameter och grunt. Bastrumman var 24 eller 26 tum men bara 14 tum djup. Mycket skinn i förhållande till kropp alltså.
– Skinnen var också nära varandra så då fick man mer samklang mellan skinnen och det lustiga är att genom mikrofonerna kommer den karaktären fram. Mikrofonerna fattar ju inte att trummorna är mindre så förhållandet mellan mina skinn och kapseln på en SM57 blir som om John Bonham skulle haft stormembransmickar på sina trummor, så egentligen får jag ut mer av mina trummor.

Dämpning och närmickning
Många gånger har tekniker en universallösning på trummor som trilskas. Man dämpar all efterklang för att få kontroll över ljudet. Christer menar att det ofta inte är trummorna som är problemet utan att mickarna är placerade för nära skinnen.
– Trumman behöver lite avstånd till micken för att kunna etablera en grundklang. Ute i kanten är det bara övertoner på ett skinn och tar du för nära där får du bara med övertonerna. I mitten har man generellt grundtonen och mellan mitten och kanten finns en massa mellanregister. Slår trumslagaren mitt i blir balansen ganska bra mellan de här olika delarna.
– Sätter teknikern micken så tätt inpå som möjligt pekar den mot mellanregistret, vilket är logiskt för han vill ju komma åt centrum fast micken inte kommer dit. Men egentligen pekar micken dit det är som sämst ljud i trumman.
– Backar man upp fem centimeter, i samma vinkel, så pekar micken helt plötsligt mot mitten på trumman och då får man mer grundton. Då kanske någon säger ”men då får jag ju ingen separation” men det är fel för i det läget blir trumman mycket starkare plus att den då inte låter så instängd att teknikern behöver dra på en massa diskant och skära bort mellanregister. Det är egentligen självklart.
Separationen blir också bättre om trumman får chans att etablera hela sin energi.
– I och med att man har bastrumman och virveltrumman så starkt i mix nuförtiden så vill man ju ha bastrumman på bastrum­kanalen och virveltrumman på virveltrumkanalen. Går man för nära slagskinnet på en bastrumma får man ofta in för mycket virveltrumma i den.
– Går man lite längre ifrån kapslar man in bastrumljudet bättre. Bäst låter bastrumman när micken sitter i hålet på frontskinnet, där man också får en sorts kompression.

Fasfel lättast att höra med monitorer
När man sätter många mikrofoner runt samma ljudkälla är det upplagt för fasfel, det vill säga samma ljudsignal går in i flera olika mikrofoner men vid olika tidpunkter. Christer har inget universalrecept för att undvika fasfel.
– Det handlar om tidsskillnader och man hör ju när det är fasfel. Hur man rättar till det är olika varje gång. Man flyttar micken någon centimeter tills den hamnar ur det kritiska läget. De mikrofoner som är mest i fokus, bastrumma och virveltrumma, måste vara i fas med overheaden. När det gäller virveltrummickning är det enklaste att bara ha en mick och bara därför kan man undvika undermicken. Jag brukar titta på overheaden och virveln i Pro Tools Surround Scope. Är det fasfel med bara två mikrofoner, som overheaden, då sitter ju mickarna fel i förhållande till varandra. Sedan är det svårt att höra fasfel i hörlurarna. Det är lättare mellan två högtalare. Och nuförtiden, när man spelar in digitalt, kan man ju alltid fördröja ett fasvridet spår så att det hamnar i fas igen.
Christers tre uppmickningsexempel spänner över en till nio mikrofoner. Ändå är det inte där han vill göra den största skillnaden.
– Om man ska spela in trummor ska man hellre välja en bra mick och en bra mickpreamp istället för femton mikrofoner och ett mixerbord som inte är så bra. Man får in mer information som låter bra och det betyder mer än antalet kanaler. Mickpreampen ska ha bra dynamik och kunna hantera transienter bra innan den kroknar. Man kommer faktiskt väldigt långt med ett vanligt Mackie-bord. Fast vill man gå över det blir det ett ganska stort skutt.
Christer spelar själv in på en Mac G4 via ett Pro Tools HD Accel och det skuttet skulle de flesta nog se som ganska betydande.

Christer Jansson har spelat trummor i 35 år, på professionell nivå i 20. Och han har spelat in sedan Tascam 244-tiden.
– Soundet är en utmaning hela tiden. Det räcker med att tempot i låten inte stämmer med utklingningstiden på trumman så får jag hitta på ett nytt sätt att få trumman att hänga ihop med tempot, och så rullar processen igång igen. När det sedan gäller inspelning sitter mickarna egentligen på samma ställe som de alltid har gjort. Tar man en virveltrumma och en mikrofon så handlar det väldigt mycket om för teknikern att förstå var soundet sitter på ett skinn: var sitter grundtonen, var sitter diskanten, var sitter mellanregistret som man inte vill höra? Och sedan handlar det bara om att rikta in micken på det soundet.