Få studior är så sammanflätade med sin verksamhet och sin ägare som Rub-A-Dub på Södermalm i Stockholm.

Studion byggdes 1983 och hade då fyra delägare: Tom Hofwander, Toms brorsa Bill, Stig Vig och Brynn Settels – de båda sistnämnda medlemmar i Dag Vag. Bill Hofwander och Stig Vig försvann redan under byggstadiet och Brynn Settels ett par år senare. Kvar finns, allt sedan dess, Tom Hofwander. Rub-A-Dub har genomgått många stilmetamorfoser. I början var det mest reggae som gällde. Efter ett tag kom Hot Salsas Wilfredo Stephenson in i bilden och studion blev hemort för Stockholms-salsan. Ett tag låg betoningen på world music och det finns också en skrammelrockepok i bakgrunden. Nu är studion tillbaka i reggaespåret igen.
– Jag har spelat in reggae, salsa, blues, indisk musik, västafrikansk musik, marockansk musik, men också Caesar’s Palace förra album, delar av Robyns andra album och på senare år gjort mycket remixar.

Tom Hofwander. Startade Rub-A-Dub för 22 år sedan. Reser mycket och fyller ständigt på studion med nya intryck och slagverksinstrument.

Du kan tänka dig. 22 år i samma studio...
Och under de 22 åren finns väl knappast någon som spelat in lika mycket slagverk i det här landet. Tom har också en enorm kunskap om de enskilda trummorna och han fyller ut vårt samtal med berättelser om exotiska resor, alla med slagverket som gemensam nämnare.
– Jag har under tiden lärt mig inte bara hur de flesta trummor låter utan också vilken funktion de har i sina respektive genrer.

Vad är slagverk?
Egentligen är alla instrument slagverk, åtminstone alla som kan användas till rytmiska funktioner. Slagverken är också de äldsta instrumenten. Letar man sig tillbaka tillräckligt långt har många av dem ceremoniella funktioner och på sätt och vis har funktionerna behållits in i våra dagar fast vi kanske inte tänker på det.
Rasselinstrumenten till exempel är traditionellt andeöppnare. De frammanar extas i traditionell musik och används precis på samma sätt i dag. Vi slänger automatiskt på en tamburin i ett prechorus eller i en refräng för att bygga upp stämningen. Om vi sedan definierar handlingen som gudomlig eller bara som en arrangemangsdetalj är sekundärt.

Funktionen är densamma
Klockorna har funktionen att de kommunicerar över stora avstånd och att koklockan heter just koklocka är heller ingen slump. Över hela världen har den samma funktion: att berätta var kossan befinner sig.
– Vi har ju med oss ett arv i vilka ljud som ger vilka stämningar. Stoppa in en brasiliansk quica i en låt och du får direkt en ödslighet i ljudbilden. Du ser de dimmiga kullarna på avstånd...
Strikt funktionellt är slagverksinstrumenten också bland de mest effektiva hjälpmedel vi har för att krydda musik och ge den en touch av en viss stil.
– Reggae är tamburin, gurka, träklocka eller ko-skälla och en liten trumma, en repeater eller liten conga för att göra småfills med. Reggaeslagverk är mycket att man står några stycken ihop och gör små figurer på sitt instrument. I reggae är också clavinettet ett viktigt slagverksinstrument och det spelas alltså inte av en keyboardspelare utan av en slagverkare.

Allmän latinfeeling får man med bongos och en rak klocka. Indiskt blir det med tablas – fast man ska absolut inte försöka spela själv utan använda någon sampling. Calypso får man med steel-pans och kamspel på en torped, och brasilianskt blir det med en stor bastrumma, en liten virvel och en visselpipa.

Fyller olika funktioner. Tom Hofwander utgår inte bara från själva ljudet när han spelar in sina slagverksinstrument, utan också från vilken funktion varje trumma har.

Om slagverksinspelning
Vi har, för att röja lite väg i bambuskogen, begränsat ämnet till tre kategorier: trummor, rassel och klockor. De instrument vi tar upp är också sådana man kan spela själv. Inte så att det låter riktigt på riktigt – att spela slagverk ställer inte mindre krav på kunnande än vilket annat instrument som helst – men utgångspunkten är att alla med två händer och normal rytmkänsla ska kunna liva upp sina inspelningar.

Förutom instrumenten behöver man sedan inte mer än ett par mickar. Trummorna klarar sig med dynamiska mickar som Shure SM57 men rasselinstrumenten mår bäst av en kondensatormick som fixar de högre frekvenserna bättre.
Det finns inte så mycket att säga om rummet förutom att det inte ska låta för mycket. Är det någorlunda dämpat behöver man inte sätta mickarna så nära och ju längre ifrån instrumentet micken kommer desto mindre känsligt blir det med dynamiken i instrumentet.
– Det är framförallt viktigt när det gäller tamburiner, shaker och ägg.

Trummor
Congas är en eller två eller tre och heter från den minsta och uppåt quinto, conga och tumba. Quinto och conga är den vanligaste kombinationen.
– Har man två congas går det att spela in med en mick fast det bästa är med två.
Conga kan man spela in med två Shure SM57:or utan problem, men det blir bättre med kondensatormickar. Tom använder själv Neumanns KM84:or.
– Jag tjänar framförallt på skinnljudet, det högfrekventa fnaset, som tas upp bättre av kondensatormicken. 57:an funkar bra men det har också lite med rummet att göra och i ett rum som låter mycket tar jag faktiskt hellre en 57:a eftersom den är snävare. Har man tillgång till en Sennheiser 441 är ju det också en väldigt bra dynamisk mick.

Tom sätter kondensatormicken en meter upp om rummet tillåter, 57:orna på kanske 15-20 centimeter. Riktningen mot skinnen ska vara snett in. Börja med 45 grader. Micken ska riktas mot det ställe där handen träffar skinnet så att man får med så mycket av attacken som möjligt.
– När det gäller eq måste man tänka på att skära rent. Lägger man på effekt senare så vill man ju ha det på kärnan i ljudet, inte på allt annat runtomkring.

En conga skär Tom på flera olika ställen. Det första är basen. Allt under 100 hertz går bort.
– Det vi upplever som bas i en conga ligger högre upp, från 120 hertz, och det gäller främst tumban. Vi måste också skära i lågmiden för att få fram basen. En conga har två ljud, det lågfrekventa och attacken, och där ligger lågmiden i vägen. Skär runt 300-320 hertz. Sedan kan man lägga på lite kropp vid 800 hertz ungefär. Man får smaka sig fram. Har man en 57:a kan man behöva toppa uppåt åtta kilohertz men det beror lite på hur många frekvensband man jobbar med. Generellt behöver en kondensatormick mindre eq-justeringar.
Tom pratar också om basen i förhållande till var den ligger i ljudbilden. Ju lägre i nivå desto mer bas behövs det för att botten ska höras. Basen har sämre förmåga att tränga igenom i en ljudbild. Nu brukar Tom lägga conga och allt slagverk långt fram, så i hans ljudbild krävs ingen kompensation.
Panoreringen ligger i sidorna.
– Jag försöker hitta spelmässiga parförhållanden. Om en conga ligger ute i ena sidan försöker jag hitta något i andra kanten som spelar något liknande.

Bongos är ljusare och mer ettriga i soundet och det är också det man vill ha. Bongos mickas aldrig med mer än en mick. En SM58 går bra eller vilken kondensatormick som helst. Bongos mickas nära, 15-20 centimeter ifrån.
– Bongos kan man vara yvig med. Man bottenskär förstås men sedan kan man helt enkelt boosta sig fram till att hitta frekvenserna där man får smattret. Enkelt att micka, enkelt att eq:a, slår igenom högt i registret. Bra komplement till congas.

Rasselinstrument
I rasselfacket börjar vi med tamburinen. Den kan delas upp i två kategorier, en som spelar slag, med virveltrumman, och en som rasslar åttondelar eller liknande.
– En slåtamburin ska vara grövre än en shakertamburin. Den ska låta skramligt. Det här är en tamburin som man gärna kan lägga många spår och bounca ihop dem. Det är tricket för att få dem feta.

Till tamburinen använder man en kondensatormick för att få ordentlig topp. Tom använder en Neumann U47 men vilken annan kondensatormick som helst går. Tamburinen får heller inte mickas för nära. En meter ifrån, minst, annars distar micken.
Tom rekommenderar också att nivån hålls under –10 dB. Tamburinen ger nämligen ifrån sig riktigt giftiga transienter. En tamburin ska mickas ovanifrån och mot den punkt där den rör sig minst, om man spelar från sida till sida eller fram och tillbaka får avgöra, annars blir det en dynamikskillnad när den är längst från respektive närmast micken som är svårkontrollerad.
– Det här är ett sätt att slippa komprimera, för om vi komprimerar en tamburin så förlorar vi lite av den sköna diskanten. En slagtamburin ska man också basavskära men låta vara lite tjockare i miden ihop med en virvel.

Här handlar det också om olika instrument. Slagtamburinen får gärna vara en halvmåne, typ Rhythm Tech, med dubbla rader. En shakertamburin ska vara enradig med tunna, skira cymbalklockor.
– En shakertamburin skär jag bas på och jag skär också där det nasala går in, runt 800 hertz, för det öppnar upp det skira, och så gasar jag eventuellt lite topp. En sak man måste se upp med är konkurrensen med hihaten. Man får se till att shaker och hihat hamnar i olika frekvenser, så att man hör vilken som är vilken.
– Jag brukar lägga hihaten över tamburinen, så att hihaten blir vassare, men det är en smaksak.
Det rasselinstrument som de flesta använder och lägger på är förmodligen äggen. De är billiga, lätta att spela, tränger igenom en urbergstjock grund och... Tom gillar dem överhuvudtaget inte.
– Äggen är verksamma alldeles åt helvete för högt upp i registret. De är tunna och vassa och här gäller det att skära i toppen för att hitta ett register där de smakar. Börja med att ta bort uppe vid sex kilohertz och ha q-värdet brett. Hela toppen ska ned. Sätt sedan ett brant q-värde och svep nedåt och försök hitta energin där den är behaglig, mellan 1-2 kilohertz brukar den ligga.
Ägget mickas som tamburinen, alltså från sidan om det spelas fram och tillbaka.

Istället för ägg rekommenderar Tom motsvarande träinstrument: korgar med trärassel i , ärtskidor, maracas, checkere (kalebasser med pärl- eller träkulsnät) och allehanda shakers. Även när det gäller instrument som inte låter så högt i frekvens ska man se upp med transienterna, som kan vara väldigt kraftiga. Det är också viktigt att man sveper sig fram till var den behagliga energin ligger i varje rasselinstrument om man ska kunna använda dem på ett vettigt sätt i en mix. Ska man hitta en spelmässig motsvarighet till rasslet är det främst hihaten som blir rasslets kompis i ljudbilden.

En specialare här är gurkan som är ett sorts rassel men där man kan styra förloppet och göra allt mellan salsans korta hickande till stora ridåbyggen som man får om man skrapar riktigt långsamt.
– En gurka närmickar man, och det här beror lite på hur man jobbar med pinnen, men man bottenskär givetvis och sedan får man leta i den nedre delen av övre mellanregistret efter karaktären.

Klockor
Klockorna finns i två olika varianter, koskällor och klockor.
– En koskälla innehåller olika ljud beroende på var man slår och hur mycket man dämpar. En koskälla har också en hel del transienter men inte lika livsfarliga som rasselinstrumenten.
Tricket med att micka en koskälla är att få med hela klangen. Dels kommer det ljud ur öppningen och dels ur själva godset ovanifrån. Det är lite som en sax, hälften ur klockstycket och hälften från klaffarna, och man mickar den likadant, alltså med micken i 45 graders vinkel mot klockan.
– Här är det också basavskärning som gäller och också att man skär bort en del som finns mittemellan de två ljuden, kanske runt 600 hertz, för att ta fram varje ljud för sig. Den kan också behöva toppas lite, men man ska inte falla för frestelsen att överbetona toppen för då blir det bara kvar ett klickljud. Ska man ha klockan nere i en mix ska man också här tänka på att det lägre ljudet ska vara starkare eftersom det har svårare att tränga igenom.
– Klockor finns i trä och plast och de liknar varandra men plastklockorna är lite som Mackie-bord, funktionella men inte så skojiga. Har man en plastklocka så basavskär man och sedan inte så mycket mer. Träklockor däremot är ett underbart kapitel. Alla låter helt olika. Träklockorna har väldigt lite transienter. Man kan spela in med hög volym och låta dem vara precis som de låter. Micka på en halvmeters avstånd och basavskär bara.
– I och med att olika klockor låter så olika betalar det sig bra att lyssna runtom för att hitta var den låter bäst och rikta micken dit.

Leksaksmick. Det behöver inte vara dyrt för att det ska låta... öh, bra? Tom Hofwander med en Ecomic. Leksak i 25-kronorsklassen som han använder till framförallt tamburin.

Effekter
När det gäller effektläggning förlitar sig Tom huvudsakligen på två EMT- och ett Stocktronics plåtreverb.
– Plåtreverben är världens bästa. Där finns ingen begränsning i upplösning. Plåten är verkligheten. Men jag har också en uppsjö fjäderreverb. De låter lite grövre än plåtarna men är jättefina de också. Nu har man ju av naturliga skäl inte tillgång till en plåt i en hemstudio men kanske en fjäder, som ett Master-Room till exempel, och då använder man den till sitt slagverk. Har man inte det tar man en plate-inställning i sin digitala apparat eller i datorn.

Tom tycker att folk jobbar med på tok för korta reverbtider – 2-3 sekunder kör han gärna både på klockor och på slagtamburin.
– Sedan får man balansera upp det med mindre rum på annat så man får ett djup i ljudbilden. Till congas använder han ett mindre rum med ganska korta tider.
– Här ska det flytta luft. Jag gillar att bygga upp flera mindre rum med korta väggar och korta reverb, vi pratar om kanske 400 millisekunder. Då får man ett tajt trumrum.

Rasslet däremot klarar sig utan effekter överhuvudtaget, möjligtvis en aning ambience.
Tom Hofwander sätter gärna in allt som rör studion i ett större sammanhang. Det kan gälla enskilda trummor, hur man behandlar ljudet men också hur trummorna presenteras i ljudbilden. För Tom slutar inte tekniken vid mixerbordet, den har trådar ända ut till lyssnaren.
– Jag gejtar väldigt lite och jag komprimerar mycket sparsamt – det alla världens andra ljudtekniker använder som standardlösning – men jag anser att man kommer längre med att eq:a och balansera ordentligt. Att komprimera skapar en ljudbild som aldrig tillåter åhöraren att kliva in i ljudbilden.