Entusiasmen har en bortre gräns där den byter namn till fanatism. Jag påstår inte att Charlie Storm är vare sig det ena eller det andra men killen är ljudintresserad. Väldigt ljudintresserad.

Det är heller inte helt otroligt att hans pappa har haft en liten roll i det hela. Pappa Storm köpte inte en synt till grabben. Han byggde ihop en hel liten... eh, studio. Tomkartonger och kassafackslådor som han fyllde med gamla femöringar blev till trummor. En gammal hemorgel där fläkten lät mest. Två kassettbandspelare.Och Charlie Storm spelade in på sina två kassettbandspelare. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Det blev mest brus i slutänden, men det var en början. Charlie använder fortfarande kassettbandspelaren i studion. Vi kommer dit om en stund.

Passion för ljud. Charlie Storm är inte förtjust i mjukvarusyntar, även om det finns en och annan han gillar. Helst ska det dock vara en Pro One eller Minimoog.

Något senare fick Charlie riktiga syntar i händerna. Och kompisar att spela med. Dansmusikprojekt, Tyson, Whipped Cream och Blue For Two med Freddie Wadling och Henryk Lipp.
– Det var väl där jag blev riktigt intresserad. Helt plötsligt fick man tillgång till alla grejor man drömt om.

Charlies senaste produktioner är ett album med David Urwitz, en singel med Lustans Lakejer, och så håller han på med ett nytt Strasse-album.
Tittar man utåt ytterkanterna finns elektronmusik med konstnären och instrumentkonstruktören Jan Cardell. Åt andra hållet Staffan Hellstrand-produktioner och programmering åt Roxette.
– På den tiden var man nog bäst. I stan i alla fall. Men nu... man blir som en gammal bluesgitarrist. Inga nyheter. Man bara hoppas att det man kan, det kan man bäst.

Inte bara bäst i stan. Snabbast också. Samtidigt, menar Charlie, är detta också baksidan med att spela och programmera syntar.
– Bastrummor... Folk kan lägga en dag på ett trumsound men när jag kommer till studion är det ”ja, vi har två timmar på oss”. Vad tror folk egentligen? Preset nummer 35 och så är det klart? Undra på att allt låter likadant.

Micka upp synten
Vi är alltså framme vid ämnet hur man sätter karaktär på ett syntljud. Och vi kan börja utifrån, i rummet.
– Stämmer. Man ska ta till vara på alla möjligheter som finns.
Charlie går ut i trapphuset och berättar att han dels spelar in syntar genom förstärkare i trapphuset, men att han också samplat efterklangen för att ha som effekt.

Val av förstärkare och mickar beror på vad det är för ljud man är ute efter. Är det en bassynt använder Charlie en basrigg och en Shure baskaggemick, till lead eller ambientklanger, ofta Blue Baby Bottle, Shure SM57 eller någon av hans många skräpmickar genom en Laney gitarrcombo. Det blir inte bara mer drag i ljudet, det kan ibland vara skillnaden mellan ett hanterligt och ett ohanterligt ljud.
– Stitsch, Tommy Spaan-heden, var här med ett basljud som han hade gjort i en softsynt och det lät stort men det hände egentligen ingenting. Det körde jag genom en basförstärkare och ut genom en 15-tummare och plötsligt fanns basen där. Den hittade också sin plats i ljudbilden. I datorn var synten väldigt ojämn och gick inte att komprimera för ljudet försvann i vissa frekvenser, men så fort ljudet kom ut i rummet blev synten helt jämn.

Inspelning i trapphuset. Närmickning med en Shure SM57 och en Laney gitarrcombo, och en Blue Baby Bottle som ambience-mick.

Använder gitarrförstärkare
Ambientklanger är ett annat område där Charlie tycker att det är vansinne att inte använda rum och ambiensmickar. Ska man ha en distad lead är det gitarrförstärkare och pedaler som gäller.
En annan av Charlies specialare är den klassiska Tandbergbandspelaren, som många gitarrister också använder som preamp, där han mickar upp den lilla inbyggda högtalaren direkt.
Ett annat exempel: När Charlie försökte härma Lustans Lakejers gamla prylar till den nya singeln funkade det inte. Det lät för bra. Fast på fel sätt.
– Jag körde ut det i högtalarna för att få lite distans i grejorna och då blev det bra. Till basarna hade jag Pro One ut genom en basrigg och mycket annat genom uppmickad torr Evolver, och för att vara det gamla ljudet blev det rätt spännande.
Sedan en Thermionic Culture Vulture (rackenhet för att lägga på rördistorsion, reds anm) flyttade in i studion har dock antalet mickinspelningar minskat.
– Den kör jag nästan alla syntar genom numera. Ställer man den snällt hörs nästan inte disten, men när man börjar skruva på eq:n märker man att det finns mer gnista i ljudet. Generellt annars är stärkare alltid bra för karaktären.

Skär bort det dåligt digitala
Om vi går vidare in i synten finns det sedan flera sätt att skapa karaktär, men först ska vi titta på hur man tar bort karaktären vi inte vill ha, det dåligt digitala. Därmed inte sagt att allt digitalt låter dåligt, men det finns ljudelement som gör att vi tröttnar.
– På en minut. Det är som att åka Stena Line. Ljudmässigt.

Charlie laddar en softsynt i datorn och öppnar ett ljud i en eq. Charlie använder Sony Oxford EQ eller en Massenburg eq – ju bättre eq desto bättre resultat – helst en som man kan ställa in så att man får väldigt smala och exakta band.
– Sedan börjar man svepa och försöker hitta där det börjar låta syntetiskt. Samplingsljudet, det som är så tydligt i gamla samplare, men som också finns i alla softsyntar. Där skär jag så mycket jag kan så att det ljudet inte finns kvar. Var och hur brett det området är beror lite på vilken synt det handlar om. Örat får avgöra.
Och det är just själva omvandlingen som är det centrala i hur det låter och hur vi upplever ljuden. Allt ljud i datorn går genom samma omvandlingsprocess och det sätter sin prägel på ljudet.
– Jag spelar ju in alla ljud genom Pro Tools. Sedan försöker jag lösa en del genom att mixa analogt, men de som mixar i datorn är ju körda. Det är ju en sampling som vilken som helst, bara med lite högre upplösning, och när ljudet en gång passerat genom omvandlingen finns inget sätt att restaurera ljudet. Däremot kan man skapa karaktär.
Charlies Pro Tools är ett HD 3 Accel.
– Det börjar arta sig. Innan HD kom fanns det ingen vits med att ha Digidesigns prylar. Nu är det bättre och nu finns det lite tryck i grejorna. Fast fortfarande lät det egentligen roligare när man spelade in 8- och 12-bitarssamplare på band.

Vass eq. Charlie använder en bra eq, här en Massenburg, för att leta upp och avlägsna frekvenser där det låter syntetiskt om syntarna.

Oscillatorstämning och pad-ljud
När ljudet väl är befriat från den värsta o-karaktären är Charlies första åtgärd att ge sig på oscillatorerna.
– Säg att vi har tre oscillatorer. Då går man in och modulerar den första med filter och kanske litet snedstämning. Sedan tar man de två nästföljande och lägger ihop dem – då har man ett ljud med en egen karaktär. Man har också kommit in i sitt ljud och bort från det trötta. En synt är ett instrument. Inte nånting statiskt, färdigtuggat från fabrik.
Och då har vi fått ett ljud som vi kan börja spela med. Pad-ljud till exempel. Och ska man spela in pad-ljud ska man inte göra det i hela ackord. En levande pad spelar man in, ton för ton, stämma för stämma, spår för spår.
– Spelar man in tangent för tangent så kan man modulera varje ton för sig och det tycker jag är helt fenomenalt. Det behöver inte vara pad på pad som på åttiotalet, men lägger man tangent för tangent i lager och varje har sin speciella egenskap så får man ett bra ljud. Man får också en helt annan kontroll på stereobredden. Man kan panna höga ljud åt ett håll och låga åt ett annat eller lägga ut över hela bilden och åka med så att man som lyssnare inte vet vad som kommer emot en riktigt. Där är ju midi också väldigt käckt för där kan man spela in på separata kanaler och sedan skicka det till vilka syntar man vill.

Spelar in syntarna som ljudspår
Annars tycker Charlie att man ska spela in sina syntar som ljudspår. Dels tvingas man lägga mer omsorg på ljudet jämfört med om man håller på att byta ljud i mjukvarusyntarna in i det sista, dels blir det mer av ljudet om man går genom en extern preamp.

Charlie lever som han lär och låter till och med Pulsar-syntarna (mjukvarusyntar från tyska Creamware), som han ändå tycker låter bra, ta en vända i friska luften innan de hamnar på disk.
– Jag gillade softsyntarna när de kom, inte för ljudet, utan för det de kunde. Och det hör man ju också på inspelningar man gjort. Tröttsamt... Nej, spela in. Blir det fel i tajmingen så kan man ju fixa det i efterhand numera. Charlie är på det hela taget måttligt imponerad av mjukvarusyntar.
– Nu har många lagt in en sorts analoghärmande instabilitet i dem. I en dator! Kom igen... En dator är ju exakt, låt den då få vara exakt. Hela ”virtual analog”-prylen känns ju helt knasig.
Inte helt oväntat tycker Charlie också att det är bättre att ha ett fåtal syntar och verkligen lära sig dem ordentligt.
– Och så ska man programmera tills man är nöjd. Det räcker nog med två eller tre syntar med olika synteser.

Effekter
Ett syntljud i datorn må sedan vara hur bra som helst, men det mår bara bättre av att komma ut och röra på sig. Och här kan man utnyttja fördelarna bättre med en analog process genom att förbereda det i datorn. Den gamla stereoanläggningen från sjuttiotalet kan användas för att ge en bra diskantkaraktär till exempel.
– Då börjar man återigen med att svepa mellan olika frekvenser för att hitta det fult digitala i ljudet. Det ligger ofta i toppen. Det dippar man eller tar bort helt. Återigen tar man den finaste eq:n man har – den som har kostat mest. Vill man sedan ha en mjuk pad skär man i toppen på ljudet och sedan kör man det genom den gamla stereoförstärkaren och använder diskanten därifrån istället. Då får man en snygg diskant med karaktär.

Ut från ljudkortet, in i stereons tape in eller aux, dra på diskant i stereon, ut från tape ut, och så tillbaka i ljudkortet igen, och spela in.
– Det här ska man givetvis inte göra på alla ljud, för då är vi där igen, men på några. Det här kanske inte funkar på allt man testar men på vissa ljud kommer det att bli hur bra som helst.
Det behöver inte vara en gammal stereo heller. Gå till närmaste musikaffär och titta i reabacken efter gitarrpedaler. De behöver inte vara bra. De behöver inte ens vara igång. En dålig gitarrpedal där ljudet bara passerar igenom påverkar också. Ibland gör Charlie tvärtom. Han tar en gitarr och kör den genom sin Sequential Pro One för att kapa den jobbigaste diskanten och mjuka upp den.
– En distad gura är fortfarande lika distad men utan den där jobbigaste diskanten och då har synten funkat som ett filter bara. Ljudet blir behagligt och man slipper pilla med det i datorn.

Distorsionen används inte bara som hörbar effekt utan som en sorts analogiserare.
– Suveränt när man ska spela in samplade pianon. Distar man dem lite grann blir det nästan som akustiska instrument. Man får plötsligt en rumsklang utan att man använder ett rum. Nästan analogt. Samma med stråkar. Det låter inte kanske alltid så bra i sig självt, det brusar och distar en del, men ihop med gitarrer till exempel kan man lura vem som helst.
För den här typen av mildare distjobb rekommenderar Charlie Culture Vulture.
– Man får en distorsion som inte är hörbar. Det blir inte riktigt som tape men det håller för att eq:a i datorn sedan. Och vi snackar inte 16 bitar utan 24 nu. Man adderar lite brus, som ju dist är, och när man har olika grader av den disten i olika instrument så blir det mjukare.

Nu har Charlie också tagit det samplade pianot från den gamla stereoförstärkaren och till ett helt annat ställe: ett Studer 089 mixerbord och två Telefunken V78 mickpreampar.
– In i Studerbordet och därifrån in i V78:orna. Jag gör egentligen inget mer med samplingen i sig utan försöker mer hitta en sampling som kan passa, och så skär jag bort lite bas bara, och sedan in i Pro Tools-interfacet. Jag säger inte att det är samma sak som ett piano, för det finns inte, men det blir väldigt bra. Det blir inte det här glasiga ljudet utan det lägger sig bara naturligt i ljudbilden.
Det är heller inte bara för effekternas skull man ska plocka ut ljudet ur datorn.
– Alla borde få uppleva hur det låter genom ett riktigt mixerbord eller en bra stereobuss. Höra djupet och bredden i ljuden. De flesta kommer då att upptäcka att ljudkorten inte håller måttet. Att det varken finns djup eller bredd. Höger är inte riktigt höger och vänster är inte riktigt vänster.
– Det var först när jag köpt Dangerous 2-bussen (analog summeringsmixer som tillverkas av Dangerous Music, reds anm) som jag hörde mono för första gången.
Sedan brukar det också hamna lite soft kompressor/limiter på de flesta ljud Charlie spelar in.
– Bara så man kan maxa sin inspelningsvolym utan att åka på digitaldist. Förr ville man ha komprimering och limiter för att kunna trycka på och hålla bandbruset nere. I dag vill man ha en så hög upplösning som möjligt. Många bäckar små...

Ljudet tar oväntade vägar. Charlie tipsar om att låta ljudet passera en gitarrpedal, eller att spela in en distad gitarr genom en analogsynt – det ger ett mer behagligt ljud.

Den lilla kassettbandspelaren
Det sista tricket innehåller varken datorer eller rackskruvade mjukgörare. Charlie håller upp en Panasonic Slim Line, en kassettbandspelare från 70-talet, modell pannkaka.
– Det här är riktigt bra grejor. Den här spelar jag in trumsamplingar i. Den disten och den kompressionen finns ingen annanstans.
Från sina Dynaudio-monitorer spelar Charlie in trumljudet i den inbyggda micken på Panasonic-bandspelaren, och sedan tappar han ljudet från line out på bandaren in i Pro Tools.
– Det kan ju alla ha råd med dessutom.
Och Panasonicen används till flera saker. Som att spela in pad-ljud genom den inbyggda micken samtidigt som man bromsar med tummen direkt på drivhjulet för att få små pitch-förändringar i ljudet.

Och inte bara det. Charlie tar ibland hela mixar och spelar in i bandspelaren samtidigt som han står och svingar kassettdäcket framför monitorerna så att han får ett stort svep över en hel ljudbild.
– Du får fasfel som inte går att efterapa. Whoooaa... Du behöver inte ha det särskilt starkt i mixen för att det ska kännas, men kör du in det på en kanal i en surroundmix, då händer det grejor.

Okonventionellt knep. Charlie realtidssvajar med sin Panasonic Slim Line-kassettbandspelare. Ger omedelbart nytt liv till trista mixar.