Det är möjligt att Sven Lindvall behöver en närmare presentation. Själv tycker han att det känns närmast pinsamt att räkna upp alla han spelat med genom åren. Det är hur som helst möjligt att han är det här landets mest inspelade basist de senaste tio-femton åren.
– Just nu spelar jag med den norska gruppen A-ha, med Anna Ternheim, jag gör en visskiva med Mikael Samuelsson och så ska vi göra en ny skiva med Kullrusk... Räcker det?

Förstärkare, uppmickning, lajning, kablar och mickförstärkare. Sven Lindvall har koll på allt för lyckat basljud.

När Sven Lindvall ska beskriva basljudets och basens funktion rör han sig med religiösa metaforer. Det handlar inte om att upphöja fyra tjocka strängar till gudomlig status. Det är en sorts inneboende altruism han försöker komma åt.
– När det är bra upplever man att allt annat låter bra men man tänker aldrig ”vilket bra basljud”. Och när det låter lite krattigt om basljudet låter allt annat sämre också. Viktigt med andra ord.

Och hans eget sound?
– Tyvärr låter man nog som man gör. Jag gillar att det är rörkaraktär över ljudet. Jag använder hellre frontmicken än stallmicken och så har man ju sitt anslag: (antar föreläsarskepnad) Mitt anslag är ju ett så kallat fritt anslag. Jag slår alltså till strängen parallellt vilket gör att jag har svårt att få bra ljud i Rickenbackerbasar. Där fordras stödanslag. Så det där att det sitter i fingrarna, det stämmer nog rätt bra.

Sven Lindvall om att micka upp högtalarlådan: ”Jag upplever det som mer tredimensionellt. Många gånger känns det som att man får en mer levande ton. Man får heller inte basen långt upp i ansiktet”.

Line eller mick?
Basinspelning handlar strängt taget om tre saker: line eller mick eller båda. Att lajna signalen kräver ingen förstärkare, ingen högtalarlåda, inte en massa utrymme. Å andra sidan...
– Att micka upp en högtalarlåda är alltid trevligt. Jag upplever nog det som mer tredimensionellt. Många gånger känns det som att man får en mer levande ton. Man får heller inte basen långt upp i ansiktet.
En naturligt inspelad bas har också ett större djup i klangkaraktären och kan många gånger också vara lättare att mixa – att få ljudet att gifta sig med det övriga.
Kombinerar man mick och line har man förstås mer att spela med.
– Drar du upp lineregeln så hör du direkt om den blir för stark eller för svag. Drar du upp mickregeln så kan den ha sin plats i ljudbilden på både stark och svag nivå. I mickregeln finns mycket av tonen. Lineregeln har man för att sätta fokus på basen.
Okej, båda är bra och ändamålsenliga. Däremot finns det kanske anledning att diskutera kvaliteter inom varje metod.

Svens lilla line-setup består av en Mac Ibook, en Ridge Farm Gas Cooker förförstärkare och ett Apogee Mini-Me-ljudkort. Gas cookern och Mini-Me-interfacet är ganska dyra prylar.
– Det som är bra med bra di-boxar är att man får bra ton. En dålig di-box ger en platt ton och där är det skillnad på bättre och sämre, mellan Avalon och en budget-di. För mig handlar det ytterst om att jag har lättare att komma på vad jag ska spela när det låter bättre.
Svens favorit när det gäller förförstärkarsteg är Ridge Farm Gas Cooker.
– Basen låter... bättre på nåt vis. Jag kan inte förklara. När jag lajnar in i en Neve-preamp är det vita rocken på: ordning och reda, inget brus. Kör man in det i Gas Cookern blir man spelsugen. Det är rörkaraktär men ändå fast och tydligt.
Men det behöver inte vara ljudkvaliteten i sig som bestämmer vilket basljud som funkar bäst, utan producenten – som när Johan Ekelund inte ville att han skulle använda en DBX-kompressor för att den hade ic-kretsar i sig.
– Det var så långt till båset där min förstärkare stod, och jag behövde alltså något att skarva kablarna med. Det stod en Alesis ADAT Blackface i studion precis där sladden tog slut. Jag kopplade in den, mest för att reta honom, och det lät alldeles fantastiskt. En slump, visst, men sedan visade det sig att Adaten faktiskt blev väldigt uppmärksammad för sina ad-da-omvandlare.
Ibland är det produktionssättet.
– Under den värsta boy band-eran där det mesta var programmerat och helst skulle låta som Back Street Boys gjorde jag mycket jobb där jag hade min gamla Höfner (fiolbas) och lajnade den genom det som fanns, kanske en Focusrite Channel Strip, och med lite limiter på det lät det skitbra. En förstärkare till det hade blivit för djupt, för mycket rock-
karaktär.

Ibland är det basen.
– Har man en halvakustisk bas, som Höfnern, behöver man inte ha värsta mickpreampen. Det låter bra genom ett Mackiebord eller vad som helst.
Sven vet inte vad det är som gör att halv-akustiska basar låter så speciellt lajnade, bara att de gör det. Han plockar fram ett bastardbygge, en amerikansk Kay hottad med en Gibson Thunderbird-mick och ett strängfäste som bara kan ha skruvats dit på Kay-fabriken under solförmörkelsen 17 juni 1962.
– Den är också väldigt okänslig för vad den går igenom. Du kan ha ett Mackie-bord eller ett Neve. Den låter ungefär likadant. Det är faktiskt viktigare vilken sladd man har än vad man har för mickpreamp.

Om valet av sladdar
Här skulle jag kunna skriva ”ibland är det sladden” och fortsätta som om inget hade hänt men folk som hör skillnad på kablar och ålder och fabrikat på batterierna i stompboxar intresserar mig.
Själv använder jag George L’s tunna kabel (Mogami-tillverkad). Man köper sladden på metervara och förutom att den verkar transportera den klena spänningen till punkt B med hedern i behåll så föll jag nog mer för att man inte behöver löda fast telepluggarna. Man skruvar dit dem.
– Jämfört med Lifeline låter George L’s annorlunda. Torrare.
Sven Lindvall säger detta, mina damer och herrar, helt oprovocerat och utan åtbörder och sätter en svart Hotline-kabel med guldpläterade kontakter i basen.
– Det här är en bra kabel. Ganska varm och rund i tonen.
Sedan byter han till en grön textilklädd kabel av märket Evidence.
– Den här har ingen jord genom skärmen. Jorden går istället i en separat ledare. Evidence har framförallt bättre attack i tonen och för mig är det ett mer lättspelat ljud. Man kan nästan ta på det. Det finns inga boxar i världen som kan ge mig det här klucket.
Om skillnaden hörs?
Det är precis som Sven säger. Det är sällan man hör så stor skillnad mellan två mickpreampar. Häpnadsväckande!

Rockbasinställning.
Sven är enkelspårig när det gäller förstärkare. Förutom en SWR Redhead hybridcombo har han egentligen bara rörtoppar: Fender, Marshall, Ampeg, Orange och så vidare. Hans grundkit för ett rockbasljud innehåller en Marshall 100-wattstopp och en Marshall 2x15-tums baslåda.
Det sitter en tejpbit på tyget som markerar ytterkanten på Celestionelementet.
– Det kan låta ihåligt och tomt på mellanregister när man sätter micken i mitten av konen. Det blir kärnigare ute vid kanten.
Sven har satt en AKG D112 vid elementet. Det är inget överraskande val. D112:an är en dynamisk stormembransmick som tål massor med ljudtryck. Uppåt 160 dB.
Framför basreflexöppningen i lådan sitter även en Shure SM7.
– Jag mickar upp basreflexöppningen ibland. När man tycker att det låter lite fattigt i botten och inte vill filtrera fram lågbasen sätter man en mick på basreflexporten. Basreflexöppningen funkar lite som en sub och där kan man experimentera med avståndet.
SM7:an är samma typ av mick som AKG D112, dynamisk med stort membran. Få kondensatormickar pallar för trycket från en bas eller en bastrumma, ett undantag är den betydligt dyrare Neumann U47 FET, men Sven tycker inte att det finns något skäl att välja den dyrare Neumann-micken.
– Ska man köpa en basmick ska man köpa en SM7. Den låter lika bra som en U47 FET.
Den här mickningen kan man ha som utgångspunkt för de flesta rock- eller pop-sound. Vill man skrämma upp ljudet ytterligare kan man ladda Marshalltoppen med en förförstärkare.
– Med Gas Cookern före blir det lite skrälligare.
Hur mycket volym? Sven säger att han spelade starkare tidigare – volym är en känslo- och omdömesfråga – men det duger inte att ha förstärkaren på tomgång. Rören måste jobba lite och med en 100-wattare tenderar det att bli ganska starkt i alla fall.

”När man tycker att det låter lite fattigt i botten och inte vill filtrera fram lågbasen sätter man en mick på basreflexporten.”

Reverb och gitarrförstärkare
Ett sätt att sätta basen i ljudbilden är att använda ett fjäderreverb. Sven gillar Fenderförstärkare, Fender Twin eller Super Reverb, och använder förstärkarnas inbyggda fjäderreverb.
– Det låter snyggt och så limmar det bra i ljudbilden. Hela Rebeckas skiva (Thörnqvist/Travel Like in Songs) som kom 2004 är inspelad med Höfnerbasen genom en Fender Twin. Man hör inte reverbet på basen men vi provade att ta bort det, och visst, det lät bas men det lät inte lika bra och det satt inte lika bra i ljudbilden.
Att spela in med en Fender-combo gör man i tandem med en linesignal. Annars blir det inte mycket bas att tala om. Också här sätter Sven micken, en Sennheiser 421, i kanten på membranet. Han är noga med att poängtera att man inte ska försöka få gitarrförstärkaren att göra något den inte kan, alltså återge en massa bas, utan låta den egna karaktären få styra.
– Har vi en Bass Pod och en gitarrförstärkare splittar vi signalen i tre. Den första går till gitarrförstärkaren. Det kanske distar lite men det kan det få göra. Det ska låta gött men inte vara för mycket botten. Den andra går direkt till lineingången i bordet. Den tredje låter man gå genom en inställning i poden som heter Sub Dub. Det blir ungefär samma ljud som när man mickar upp basreflexporten på Marshallådan.
När man mixar signalerna kan man sedan börja helt utan den rena linekanalen. Den regeln åker man med för att få fasthet i mellanregistret.
– Balanserar man upp det bra kan det låta lika bra som att spela in den stora lådan. En Bass Pod är absolut en bra investering på hemstudionivå. Jag tycker inte alltid att den låter speciellt likt de förstärkare den ska simulera, men ljuden är väldigt användbara och det är ju det viktiga.

Micka upp strängarna
– Det kräver plektrumspel och jag tycker det passar bäst när man gör till exempel åttondelsbaserade riff. Man måste spela väldigt kontrollerat för när man kommer nära banden låter det väldigt illa.
Man sätter en kondensatormick, i det här fallet en Shure SM81, riktad snett inåt strängarna och så försöker man hitta en balans mellan anslagsljud och ljudet från greppbrädan. Att micka upp strängarna skapar inget basljud i sig utan man använder det i kombination med en linesignal för att färga in ljudet.

Lite utanför ämnet är kontrabasen, och tills för ett par år sedan kände Sven att det spelmässigt var lite utanför hans område också.
– 1986 ringde Peter LeMarc och frågade om jag spelade kontra. Det gjorde jag inte men jag sa ja för jag ville ha giget... Och sedan ringde jag Backa-Hans och sa ”hjälp mig”.
Men när LeMarc skulle åka på turné fick Sven inte låna Backa-Hans bas längre och då köpte han kontran han fortfarande använder. En Bjärton med mickar, cutaway och vita kantlister. En riktig rockabillybas.
– Det är en plywoodbas men min farbror som renoverar kontrabasar har hottat upp den så den låter riktigt bra.
Sven har satt på B-Bandmickar och en gammal magnetmick med volymkontroll i änden på greppbrädan.
– Bjärton, stackarna, gjorde den två år innan den första Fenderbasen lanserades. De tänkte de skulle göra ett instrument för ungdomen...
Riktigt bekväm med sitt spel blev inte Sven förrän han började spela med Kullrusk, kvartetten med Per Ruskträsk Johansson, Jonas Kullhammar och Martin Jonsson. Inte med ljudet på inspelningarna heller.
Kullruskplattan spelades in i Studio Gröndahl och Sven stod i ett av studions bås och mickade ut basen i en förstärkare, en SVR-combo, som också fanns inne i båset på någon meters avstånd. Förstärkarvolymen var ungefär samma som basens volym akustiskt. Mittemellan basen och förstärkaren satte man upp en Neumann U47 som alltså fick en sorts hälften/hälftenblandning. (ljudexempel finns här).