Idén till detta projekt väcktes under tiden jag studerade på Musikhögskolan i Stockholm. Som examensprojekt ville jag skapa en hyllning till en av mina allra största förebilder inom svensk jazz, kompositören och trumpetaren Lars Färnlöf.

Efter en lyckad examenskonsert har gruppen levt vidare och planer på att spela in en skiva växte så småningom fram. Jag ville framför allt lyfta fram kompositioner som fallit lite i glömska under årens lopp, vissa enbart bevarade som noter och aldrig inspelade utan bara framförda i konsertsammanhang.

Med hjälp av Stims notarkiv kunde bevarade noter och partitur letas fram och dessa låg till grund för en stor del av repertoaren på skivan.

Jonne Bentlöv soundcheckar en RCA 44BX, som senare byttes ut mot en Neumann U87 och en Grundig GRM-1.

Inspelningen
Valet av studio föll på den klassiska Atlantisstudion, tidigare Metronomestudion, där ett oräkneligt antal artister har spelat in skivor. Janne Hansson skötte spakarna med assistans av Pål Svenre, som även plockade med några av sina finaste mikrofoner.

Hela bandet placerades i det stora rummet med akustikväggar emellan sig. Efter några tagningar på första låten togs dock beslutet att flytta in kontrabasen i ett eget bås, för att undvika läckage, framför allt från trummorna.

Trummorna var Carls eget Sonor jazzkit från 60-talet, som mickades med en Shure SM57 på virvel, Sennheiser MD421 på golvpuka, AKG C414 på hihat, Coles 4038 som mono-överhäng och två Neumann K86 strax framför trumsetet.

Trumpet fick en Neumann U87 och en modifierad Grundig GRM-1 bandmikrofon. Saxofonen och basklarinetten fångades upp av en Vox-O-Rama Type 47 utvecklad av Andreas Grosser – en mikrofon som fick många lovord i kontrollrummet under inspelningen av Janne och Pål.

Till flygeln användes två mickar av okänt fabrikat som stereoupptagning under locket och en Coles 4038 under flygeln som monomick. Övriga klaviatur som användes under inspelnin-gen var Fender Rhodes och ett Wurlitzer

Kontrabasen mickades med en Neumann U47 FET samt en dragen linjesignal för säkerhets skull, något som Peder verkligen hoppades att vi skulle slippa använda i mixen – men man vet ju aldrig...

Samtliga mickar gick till studions vackra Neve Classic 8026-mixerbord och spelades in på en 24-kanalig Studer 827, en klassisk bandare med tvåtums-tape.

Efter inspelning fördes alla kanaler över digitalt på disk för senare dubbning och mixning. En avgörande faktor i val av studio var det faktum att Atlantisstudion är en av få kvarvarande studior med äkta ekokammare, speciellt byggda för ändamålet. Soundet i dessa ekokammare är fantastiskt och med förvånansvärt lång efterklang med tanke på storleken på rummet. Trumpet, saxofon och piano skickades till kammaren och spelades in på tape.

Efter inspelningen började vi fundera på eventuella pålägg och vi fick en idé att spela in celesta på några av låtarna. Celestan används i vanliga fall oftast i symfoniorkestrar som ett komplement till flygeln och har ett väldigt karakteristiskt klockspelsliknande sound. Celestan spelades in i Västerås konserthus med en löjligt billig (men bra!) bandmick från T-bone, genom en Golden Age Project Pre73-preamp, en kombo som jag själv ofta använder vid pålägg för trumpet.

Hela bandet under en tagning i Atlantis-studion. Jonne Bentlöv och Björn Jansson står bakom en akustikvägg för att minimera läck från trummorna.

Låten 1997
Från första början var låten 1997 ett beställningsverk från ASEA (numera ABB) från 1973, som skrevs till en film som visades för de anställda. Det är en av de mest producerade låtarna på skivan, där mycket jobb har lagts ner på efterproduktionen. Originalinspelningen är en storslagen mix av instrument som Moog, tablas, Hammondorgel och stråkorkester och vi jobbade mycket med pålägg för att få till det rätta soundet.

Här har vi jobbat mycket med olika vintage-klaviaturer och syntar för att få till den rätta känslan. Erik spelade in på ett Rhodes genom en Fender-stärkare som också gick till ekokammaren. Senare gjordes också pålägg där den lilla syntmelodin spelades på en Roland SH-09 och de stråkliknande padljuden kom från en gammal Crumar Organizer. Ett Roland Space Echo RE-201 bandeko användes för delayeffekter till syntarna.

Trummisen Carl Ottosson skiner upp, kanske efter en komplimang inifrån kontrollrummet.

Mixning, mastring och utgivning
Mixningen av skivan gjordes i Pål Svenres studio Unit 7 på Södermalm i Stockholm. Vi har jobbat med Pål i andra projekt. Han är verkligen en av de bästa när det gäller mixning av jazz och han har också lång erfarenhet som producent och musiker. Att Pål och jag delar samma intresse för kaffe och att studion huserar en Gaggia Classic espressomaskin gjorde inte direkt saken sämre.

Studion är uppbyggd kring ett 72-kanaligt Harrison Series 12 med instant recall och full automation på samtliga parametrar.

Till trummornas overhead användes en TB550A eq API550A-klon och till parallell kompression en Chandler Zener. Kontrabas kördes genom en Purple MC77 och en D.W Fearn VT-7 med max 3-4 decibels gain reduction (nivåjustering) på båda. Piano komprimerades med en Thermionic Culture The Phoenix och till sax och trumpet användes två Retro Instruments 176 med maximalt 3-4 decibels gain reduction.'

Mixbussen gick igenom en Analoguetube AT101 Fairchild 670-klon och en Cartec EQP-1A rör-eq (Pultec-klon). Till parallell kompression på hela mixen användes en Shadow Hills Mastering Compressor Vintage King Limited Edition.

För att komplettera Atlantis ekokammare användes TL Space ekokammare, Altiverb Wendy Carlos plåt samt ambiens-mickar från inspelningen. Övriga pluggar som användes i mixen var Pro Tools Heat, Soundtoys Decapitator, Waves C4 multibandskompressor (på kontrabas) samt Steven Slate VTM tapesimulation på mixbussen.

Outboards i Pål Svenres studio Unit 7, där albumet mixades.

Mer info på nätet:
* Bandets webbplats: www.jonnebentlov.com
* Lyssna på bandet: soundcloud.com/jbquintet
* Titta på video: vimeo.com/jbquintet

Om Jonne Bentlöv Quintet
Jag som leder gruppen heter Jonne Bentlöv och spelar trumpet och flygelhorn. Björn Jansson spelar saxofon och basklarinett och Erik Hanspers spelar klaviatur och bidrar även med en del arrangemang. Peder Waern spelar kontrabas och Carl Ottosson spelar trummor. Övriga musiker som har medverkat på inspelningen är Matilda Blomqvist på altflöjt och Jacob Johannesson på slagverk.

Atlantis – en biograf från början
Atlantis-studion var från början en biograf med namnet ”Kadetten” som byggdes redan 1941 på Karlbergsvägen i Vasastan, Stockholm. 1959 slogs dörrarna igen för biografverksamheten och skivbolaget Metronome köpte lokalen och byggde om alla utrymmen och anpassade dem för inspelning av musik. Studion drevs av Anders Burman och Börje Ekberg med Rune Persson som tekniker.

Metronomestudion var vid den tiden den enda i sitt slag i Stockholm och det dröjde inte länge förrän studion blev en av de mest eftertraktade med fasta bokningar av skivetiketter som Philips, Sonet och såklart Metronome. Internationella artister som till exempel Quincy Jones flög över för att spela in med Sveriges jazzelit. Under början av 70-talet var Metronomestudion hemvist för Micke B. Tretow och Abba, där de första skivorna spelades in innan man gick över till att använda Polarstudion primärt.

1983 köpte Janne Hansson studion efter att ha jobbat som tekniker ett antal år. I dag driver han studion tillsammans med Katarina Hansson.

Atlantis-studion

Janne Hansson kollar nivåer på Atlantis-studions mixerbord, ett Neve Classic 8026.

Basbåset med egen volymkontroll. Bakom dörren i hörnet döljer sig korridoren till ekokammaren.

Janne Hansson byter tape mellan tagningarna. Totalt användes cirka tio band under de två inspelningsdagarna.

Lars Färnlöf
De flesta förknippar Lars Färnlöf med filmmusiken till ”Att angöra en brygga” från 1965 som spelades in med Monica Zetterlund som vokalist. Under resten av 60-talet komponerade Lars så gott som hela repertoaren för Staffan Abeleens kvintett och de turnerade flitigt både i Sverige och runt i Europa.

Musiken brukar beskrivas som en blandning mellan amerikansk 60-tals soul/jazz och svensk folkmusik med en genomgående melankolisk ton. Ofta innehåller låtarna partier i både moll och dur – något som är typiskt för den svenska folkmusiken.

I början av 70-talet började Lars skriva musik till fler svenska filmer, tv och göra beställningsverk av olika slag. Influenser från bland annat indisk musik och samtida filmkompositörer började dyka upp i kompositionerna och allt större ensembler började användas. Allt i från stråkorkestrar, storband och i vissa fall hela symfoniorkestrar.