Det finns en myt på mikrofonområdet om att det krävs stora utvecklingsföretag med jätteresurser, som kan utföra massor av dyrbar materialforskning, vars resultat sedan genomförs med märkliga material av ingenjörer i vita rockar, i högrena laboratorier. Annars går det inte att tillverka högklassiga mikrofoner med lågt egenbrus. En annan myt är att det inte låter bra om mikrofonen inte har minst ett elektronrör inuti sin mage. Inget kunde vara osannare, som vi ska be att få visa med denna artikel.

Jörgen Thuresson är utrustad med guldfingrar. Han har optimerat mikrofonens alla komponenter enligt metoden meka-lyssna-lär och mejslat sig ned i problemet under 15 års tid. Han har i princip bara en enda målsättning, nämligen att fånga verkligheten utan ”sound”. Han svänger sig inte med några audiomagiska termer eller hävdar underliga, omätbara effekter med syrefri koppar och överliggande kramaxlar utan står med fötterna stadigt på jorden och en lödpenna i handen.

Man kan förledas att tro att det ligger en massa räknearbete bakom mikrofoner i den här klassen, men Jörgen är inte den som tar fram formelsamlingen i onödan. Tvärtom är det mesta rent empiriskt arbete. Som synes fungerar fil och sandpapper vid köksbordet ibland precis lika bra som storindustrins glänsande laboratorier och dyrbara datamodeller. Naturligtvis har Jörgen inte jobbat helt i blindo, utan han har förstås läst på och naturligtvis också sneglat på konkurrentmikrofoner för att få inspiration. Han hävdar dock att han aldrig någonsin kopierar, utan utvecklar allt själv och att hans CM402 inte efterliknar någon annan kommersiellt tillverkad mikrofon.

Här hittar du hela artikeln:
http://www.idg.se/2.1085/1.569220/kondensatormikrofoner---ljudknap-i-de-hogre-sfarerna