Helt enligt planerna

Det är musik som ena sekunden kan vara glimrande poprock, i den andra rasa ihop i skeva fyllekörer och skitig lo-fi-kaos, för att i den tredje vara skör, vacker och hudlös trash-barockpop för 2016 och vidare. Allt mycket medvetet och helt enligt Rasmus och Patriks plan.

– Tanken var att göra en progg/undergroundplatta för 2000-talet som samtidigt tog in influenser från det vi lyssnat på under åren. Typ Håkan, Göteborgsbanden och den 60-talsmusik som vi båda gillar, berättar Patrik Åberg och fortsätter:

– Eftersom vi inte hade något skivbolag i ryggen när vi började spela in plattan kunde vi jobba i lugn och ro och göra precis det vi ville utan krav på att det skulle låta mer polerat eller radiovänligt.

– Vi tänkte att vi håller oss kalla, släpper plattan som vi vill ha den, så kan den i bästa fall explodera, fyller Rasmus i.

Och det har den gjort.

Inspelningsmässigt har Patrik och Rasmus försökt minimera användandet av moderna tekniker till några få vst-pluggar (”Lite Rhodes och Hammond B4, sådär. Cubase, någon stärkare och några mickar.”) Det mesta annat är vintage vad gäller prylar i allmänhet och approachen i synnerhet.

– Vi frågade oss hur man fick det att låta så jävla bra förr. Vad hade man för kompressorer, delay och annat? Hur utnyttjade man fasfel, och hur gjorde en sådan som Glyn Johns (producent och tekniker åt bland andra Stones, The Who, Led Zeppelin, Small Faces, Beatles) när han mickade trummor till exempel? Han använde ju fyra overhead-mickar vertikalt och horisontellt. Vi har för det mesta bara använt två, men vår allmänna inställning var att funkade det 1965-1970 så funkar det för oss nu, säger Patrik.

I arsenalen i övrigt har bland annat ingått en norsk transistorstärkare, en Vingtor från way back. Egentligen en tvåkanalig PA-stärkare som tillsammans med en Hagströmlåda har använts för gitarrer.

Olsson och Hellström ombord

När duon kände att de var något på spåret tog Rasmus mod till sig och kontaktade en av sina husgudar, den välkände producenten Björn Olsson, med en förfrågan om han möjligen kunde tänka sig att mixa en låt på albumet? Björn, som ju aldrig varit främmande för att blicka bakåt för att gå framåt hörde den bifogade låten ”Napoleon” (numer öppningsspår på plattan) och spelade upp den för Rasmus absolut största idol, Håkan Hellström. Båda gillade vad de hörde. Väldigt mycket.

Där andra bransch-tyckare som hade fått lyssna på det hittills inspelade materialet och fällt kommentarer i stil med ”Jorå, det låter okej, men de där falska jävla grabbkörerna måste ju bort!”, hörde både Björn och Håkan något smått unikt. Och förhoppningen om en mixad och producerad låt på ”För många dyra skor och döda ögon” blev snart merparten av albumet.

– Det var helt sjukt, det är helt sjukt. Vi fick kliva in i Björns universum och han ville kliva in i vårt. Björn och jag är numera nära vänner och har tät kontakt. Men Håkan Hellström vill jag inte träffa. Jag törs inte, vågar inte. För mig är han alldeles för stor och viktig, förklarar Rasmus.

Nåväl, vi får väl se hur det blir med det. Spelar roll. Avantgardet har gjort en otroligt lovande och spännande debutplatta och har sin första spelning i Göteborg den 29/4. Det kanske inte är den mest omedelbara och direkta rockmusik som gjorts i landet på senare år. Men kanske har vi hört nog av sådant? Ger man plattan en chans så öppnar den sig i all sin underbara skramlighet, skröplighet och skönhet. Avantgardet är ”avantgarde” på riktigt.

Avantgardet
I bandets enkla studio skapades albumets sound med hjälp av äldre musikprylar.