När vi såg de första bilderna på Arturias omfångsmässigt fetaste produkt hittills så var det självklart att vi blev smått exalterade. Matrixbrute ser ju vid en första anblick ut som om en Minimoog Voyager XL och en EMS VCS 3 fått ett kärleksbarn. Trots ålderskillnaden på 33 år, bör tilläggas. Nåväl, redan när vi packar upp Matrixbrute märker vi att det här är en riktig synt, om du förstår hur vi menar, eftersom den väger hela 20 kilo.
Vi dröjer oss kvar vid Matrixbrutens utseende ett ögonblick. Den kan först te sig mycket komplicerad med alla reglage, små skärmar, och för att inte tala om den imponerande 16 x 16-matrisen. Men låt dig inte luras av det. De ska visa sig att produkten i själva verket är begripligt användarvänlig. Men mer om det om en liten stund.
Låt oss först klarlägga att Arturias flaggskeppssynt inte är helt analog. Dess inre är en blandning av analog och digital teknik då själva signalvägarna är analoga på traditionellt sätt, men, däremot, är styrningen av det som påverkar signalerna digitalt. Till och med effekterna är analoga. Alla med så långt? Utmärkt. Det skulle gå att kalla Matrixbrute för en hybridsynt, men det är samtidigt att göra synten en otjänst för det låter inte alls som en sådan. Avsaknaden av fm-syntes och ringmodulator är också faktorer att ta med i beräkningen.
Triss i röster
Synten har tre röster och är i mångt och mycket att betrakta som en monosynt. Du som spelar och/eller producerar bas-musik av något slag kommer definitivt att salivera rikligt om du testar Matrixbrute i de lägre registren. De tre tongeneratorerna har tre uppspelningslägen. Mono, där alla oscillatorerna kör ut en röst. Parafonisk innebär att kan du kan spela med treklanger, en röst per tangent. Slutligen har du duo-split-läget som delar upp klaviaturen med ett ljud på vardera sidan om en bestämd tangent. Den funktionen gör det kul att jamma och exempelvis köra en arpeggio-slinga som bas och sedan sola ovanpå det.
Från och med Minibrute (2012) så har Arturia använt ett tolv db/oktavers Steiner Parker-filter som det råder delade meningar om. Vissa diggar det distinkta ljudet, andra inte. Matrixbruten har dock även klonade moog-multi-filter vilket naturligtvis ger mer variation. Alla filtren har 24 dB/oktav-läge. Det går självfallet att via resonans och feedback få filtren att självsvänga, vilket kan ge upphov till mycket elaka läten.
Maxad matris
Vred och rattar, det som tillverkarna ofta kallar encoders, är högupplösta (4 000 värden mellan 0 och 100) samtidigt som det är rätt känsla i dem, något som är svårt att beskriva, men som med fördel upplevs i verkliga livet. Byggkvaliteten har vi inga anmärkningar på, själva chassit verkar ordentligt tåligt, även om vi inte utsatt det för direkt misshandel.
Solklart behöver vi dröja ett tag vid den imponerande matrisen med bakbelysta tryckknappar. Under skalet på Matrixbrute finns 256 kretsar, en för varje möjlig kombination när det gäller att bestämma vart en signal ska ta vägen eller vilken modulationskälla som ska påverkar vilken funktion, exempelvis en lfo till ett filter, för att ta ett exempel. Men, hela konceptet är faktiskt inte så komplext som det först kan förefalla.
Till exempel går det inte att kasta om ordningen oscillator/filter/effekt, som det gick på de gamla matrissyntarna från 1960-talet. Vi gillar speciellt de macro-kontroller som låter dig steglöst öka eller minska fyra av matrisens inställningar. Trevliga uttryckskontroller, bredvid de gängse pitch- och mod-hjulen.
Det låter förvånansvärt genuint om Matrixbrute, med tanke på hur modern apparaten är. Visst, du kan få fram fräsigt futuristiska inställningar, särskilt med sequensern och matrismodulationen i full sving, men det tål att upprepas att Arturias finsmakarsynt leverar genuint varma, och i vissa fall, välbekanta ljud.
Du som tidigare rattat ljud på en synt eller tre kommer garanterat spendera många timmar med att välja källa och destination för signal och modulationsstyrning i Matrixbrute överblickbara lösning som innebär att slipper dra en massa kablar, som på en modular eller äldre analogis. Vi vill i det här sammanhanget påminna om att synten har 12 ingångar och 12 utgångar för sammankoppling och styrning av externa syntar, som Eurorack-prylar. Matrixbrute har såklart midi- och usb-anslutningar.
Pedagogisk layout
Och här är vi framme vid den här produktens paradox: den ser ut att vara svår att bemästra, men den i praktiken är hyfsat lättskött. Tillåt oss leda denna tes i något slags bevis. Matrisen, vars modulationsmöjligheter tveklöst är i den högre skolan, kan användas för att välja bland de 256 ljudminnesplatserna. Otroligt smidigt i scenmörker och även snabbjobbat i studion. Detsamma gäller sequencern, där överblickbarheten och det taktila lätt alstrar skaparglädje på ett sett som en sekvensiator i datorn sällan eller aldrig förmår. 64-stegs-sequencern är den första anledningen vi haft på länge att göra och köra sekvenser utanför datorn. För övrigt finns ett gratisprogram från Arturia som handskas med ljudbibliotek och ljudkonfigurationer.
Visst, det är tokmånga rattar och vred på en Matrixbrute, men i likhet med klassiska syntar så är det ju fråga om ett fysiskt reglage per funktion. Det tar inte överdrivet lång tid innan de sitter det i svanskotan vad som påverkar vad och hur.
Sammanfattning och betyg
Skönt fyra oktavers keyboard, väldigt många kombinationsmöjligheter när det gäller analog-låtande syntljud och ett vettigt pris (Moog Voyager kostar cirka det dubbla). Vi tycker att Arturia har fått till en riktig hit. Detta är dock en syntists syntetisator, du som vill ha ljud och möjligheter för att skapa den senaste dansmusiken har bas, sololjud och sekvenser att tillgå. Det begränsade antalet röster innebär också avgränsade användningsområde, det ska vi inte sticka under studiostolen. Men om du har möjlighet att testa en Matrixbrute i butik (eller någon annanstans), gör det, och ha inte bråttom hem eller tillbaka till jobbet.
Mycket prisvärd.
Många ljudmöjligheter.
Låter suveränt.
Inte portabel, direkt.
Ingen nybörjarsynt,
