Efter en otroligt intensiv första vecka med fyra spelningar i fyra olika delstater och en massa låtar att lära sig så såg mitt schema betydligt lugnare ut inför vecka nummer två. Min plan var att hinna socialisera lite mer och både hinna träffa vänner som jag lärt känna under mina föregående två Nashville-resor men också att försöka knyta lite nya kontakter.

Jag började dock med att stämma träff med en Ludde, en god vän hemifrån som var på besök i Nashville med sin flickvän Flavia under några dagar. Vi var alla redo för lunch så jag föreslog att vi skulle mötas upp vid Hattie B’s Hot Chicken. Hot chicken är något av en lokal specialitet i Nashville och Hattie B’s är ett av de mest omtyckta ställena. Så pass omtyckt att vi fick köa i mer än en halvtimme innan vi ens fick komma in på restaurangen, lagom svettigt när det var ungefär 32 grader och strålande sol. När det väl var dags att beställa så visade det sig att han som stod bakom kassan också var gitarrist och att det var HONOM jag hade vikarierat för på mitt första gig i Nashville bara en knapp vecka tidigare. Det var alltså hans gitarrspel som jag spenderat mellan 15-20 timmar på att planka i detalj! Otroligt liten värld vi lever i ändå!

Dagen fortsatte på följande vis: 
Häng i en spelhall
Ben & Jerry’s-glass i stora lass 
Vi såg ett gig med min vän Kyle och hans band Jericho Woods
Ölprovning på Rock Bottom, en restaurang med sitt eget bryggeri

Ölprovning
Trots mycket spelande fannd det lite tid för ölprovning också.

Vi avslutade med att se ett riktigt old school honky tonk-band på Robert’s Western World. Det var kul att få visa Ludde och Flavia något annat jämfört med vad de hade sett i musikväg under de tidigare dagarna de varit i Nashville. De tyckte att det varit för mycket ”Sweet home Alabama-covers med alldeles för stark volym och slamriga trummor”. Det band som vi såg på Robert’s spelade dock med väldigt moderat volym, och lineupen innehöll både pedal steel, fiol och kontrabas och en härligt gammaldags repertoar så det kändes som en bra avslutning på kvällen och mina vänners vistelse i Nashville.

Häng med Nashvilleprofiler

Ett par dagar senare så hann jag med att umgås med både Jon Conley och Guthrie Trapp. Båda två oerhört respekterade namn i Nashville. Jon Conley är multiinstrumentalist med Kenny Chesney, en countrysångare som haft 27 nummer 1-singlar på Billboard Hot Country Songs och sålt drygt 28 miljoner skivor. Jag och Jon åt middag tillsammans och pratade om hur svårt det var för mig att få arbetsvisum men att vi båda är övertygade om att det var värt all väntan och slit för att Nashville är en så inspirerande stad att leva och arbeta i. Jon är en oerhört generös person och gav mig en hel del nyttiga tips kring hur man kan/bör tänka i vissa situationer och berättade även om en del oskrivna regler som folk brukar tillämpa i Nashville.

Efter en grym burgare och en trevlig pratstund så drog jag vidare mot downtown, mer specifikt Acme där jag hade spelat mitt första gig veckan innan. På onsdagar är Guthrie Trapp kapellmästare för husbandet och värd för klubben Trapped Above Ground. Som jag nämnt tidigare i bloggen så är Guthrie sponsor för mitt arbetsvisum, och han är en helt fenomenalt bra gitarrist med en grym stilbredd men samtidigt en unik spelstil. Dessa två förmågor är definitivt inte de enklaste att kombinera! Trapped Above Ground börjar oftast med att Guthrie och hans kollegor i husbandet börjar kvällen med några instrumentala nummer för att sedan bjuda upp en eller fler gästsångare/-musiker under kvällen. Det är alltid musicerande på en extremt högt nivå och skön, avslappnad stämning.

Husbandet brukar inte repa, utan de skriver sina egna kompskisser utifrån inspelningar de får från gästerna och har ofta dessa skisser framför sig på ett notställ. Man märker ibland att det inte går precis som de tänkt sig men i och med att alla är så oerhört lyhörda så landar de alltid på fötterna ändå även om de kanske råkar strunta i den andra bryggan, om ena solot inte ledde in till sticket som det stod i skissen osv. De jammar ihop och de löser problemen som eventuellt dyker upp med en sällan skådad musikalisk kommunikation. Guthrie spelade som alltid fantastiskt och efteråt gick vi en sväng på Broadway (huvudgatan i downtown Nashville) och avnjöt några öl tillsammans på ett par olika pubar. Mycket trevligt att få umgås lite med min käre sponsor!


Gitarrist sökes

Dagen efter (nu är vi framme vid torsdag) så skulle jag repa inför ett gig den kommande veckan. På förmiddagen satt jag och gick igenom låtarna inför repet när min telefon plingade till och jag fick en notis om att en god vän vid namn Chris taggat mig i ett inlägg i Facebook-gruppen Nashville Gig Finder där någon sökte en gitarrist för två gigs under helgen. Efter några vändor av sms och vänförfrågningar på Facebook så hade jag fått reda på att en artist vid namn Jesse Whitley antagligen skulle behöva en gitarrist. Än så länge var det alltså väldigt otydlig information. Jag fick under eftermiddagen kontakt med Jessies management som informerade mig om att de gällde gig i Virginia på fredagen och i Pennsylvania på lördagen, och det till större del skulle vara baserat på ”Broadway-repetoaren” och att vi skulle lämna Nashville runt kl. 07.30 nästa morgon. Tankar som snurrade i mitt huvud under detta korta samtal var ungefär följande:
- Vet jag vad Broadway-repertoaren innebär? Antagligen en massa countrylåtar som jag inte kan men som ändå går relativt fort att planka.
- Vill jag spela i två nya delstater denna helg? Ja, självklart!
- Kommer jag hinna förbereda en tvåtimmarsrepertoar innan vi ska åka imorgon bitti om jag även ska repa ikväll? Nej, inte alls. Men det skulle tydligen vara en rätt lång bilresa till första giget så det löser sig nog.

Jesse Whitley
Jesse Whitley är en av artisterna David spelat med denna vecka.

Ja, jag är gärna med på giget! Räkna med mig!” hör jag mig själv säga och nu finns ingen återvändo riktigt. Repar på kvällen, kommer hem och packar väskan inför morgondagens avfärd och ställer väckarklockan på ”alldeles för tidigt”…

När jag väl mött upp med Jesse och resten av gänget nästa morgon så visade det sig att det inte riktigt fanns någon tydlig plan om någon setlist och de flesta ville sova lite extra eftersom det var så tidigt på morgonen. Ytterligare några timmar senare så började jag få ett hum om vilka låtar som vi mest sannolikt skulle spela. Till saken hör att Jesse är son till Keith Whitley och Lorrie Morgan, båda countryartister med flera nummer 1-singlar, så vi skulle självklart spela några av Keith Whitleys hits. Den listan med låtar jag mer eller mindre lyckades tjata till mig visade sig innehålla några enstaka låtar jag spelat förut medan resten var totalt okänt material för mig. Nu var nästa steg att stanna vid första, bästa bensinmack och köpa ett anteckningsblock och en penna. Därefter försöka hitta alla låtar på Spotify, i med hörlurarna och börja planka. Utan gitarr.


Kompskisser med siffror

Det finns någon som kallas för The Nashville Number System som är ett sätt att skriva kompskisser där man väljer att inte skriva ut ackorden i form av bokstäver (t.ex. C, G, Am, F) utan man skriver istället, som namnet antyder, i siffror. De ackorden jag nämnde ovan skulle då bli 1, 5, 6m, 4. Man analyserar alltid utifrån durskalans intervaller, så om man befinner sig i tonarten C skulle ackordet Dm7 kallas 2m7, och ackordet Bb kallas för b7 (flat seven) eftersom att det är ett durackord som bygger på det sänkta sjunde skalsteget. Fördelen är att om man vill byta tonart så behöver man inte skriva om sin kompskiss utan man kan bara spela de ackorden som är baserad på den nya tonartens intervaller. Detta kräver ju såklart en del kunskap och förståelse om musikteori, men det är ändå hyfsat lätt att ta till sig.

Utan att gå in för mycket i detalj på detta så kan jag berätta att jag använt mig av detta nummersystem lite då och då hemma i Sverige, men nu fick jag verkligen testa det i skarpt läge. Drygt 10 låtar skulle plankas, och eftersom jag inte hade någon gitarr i min hand till hjälp så blev det verkligen en grymt bra gehörsövning där facit skulle presenteras bara några timmar senare, på scenen inför en betalande publik! Efter många lyssningar, mumlande för att försöka klura ut intervaller i intromelodier, visualiserande av greppbrädan för att planera fingersättningar så kände jag ändå att jag hade skisser för alla låtar som borde ta mig igenom giget.

Vi spolar fram några timmar. Giget var avklarat. Mina skisser hade funkat riktigt bra. Jag hade fått mycket utrymme för gitarrsolon av Jesse och publiken var definitivt på min sida och många var väldigt exalterade över den nyanlände svenskens gitarrspel. Detta var definitivt en nyttig erfarenhet och inför nästa dags gig i Pennsylvania så kändes det som rena semestern att inte behöva planka en massa låtar i bilen. Skönt att få lite perspektiv på livet ibland haha…

Vi hörs nästa vecka, over and out från Music City!

Läs även: Nashvillebloggen: Sydstatsturné och öppningsgig till Dwight Yoakam