Jag började måndagen med att packa ihop alla mina tillhörigheter för att flytta från min gode vän Kyle (som jag bott hos under de första dryga två veckorna) till en annan Nashville-svensk. Victor Brodén är uppvuxen i Karlskrona, flyttade till USA i mitten av 90-talet och sedermera till Nashville första veckan efter millenieskiftet. Han är basist, kapellmästare och producent och har jobbat med en hel drös framgångsrika artister som t.ex. LeeAnn Rimes, Richard Marx, Jake Owen, Vince Gill, Ronan Keating, Brad Paisley, Taylor Swift. Ja, ni hajar… Senaste åren har Victors huvudsakliga gig varit som basist och kapellmästare för country/pop-duon Thompson Square.

Jag bodde hos Victor även förra gången jag var i Nashville (i mars 2015) och jag hade lämnat en gitarr hos honom som jag köpte första gången jag var i USA (hösten 2014) så det var ett trevligt återseende med en Fender Stratocaster som jag inte hade haft i mina händer på mer än två år. Efter att ha installerat mig i gästrummet i Victors hus så drog jag vidare till en frisör för att fräscha till kalufsen en aning, man måste ju hålla en hyfsad stil i alla fall haha…

Efter det hade jag stämt träff med en annan europeisk gitarrist, Laur Joamets från Estland som under ungefär tre års tid spelade med Sturgill Simpson. Vi möttes upp på en pub i East Nashville och drack ett par öl medan vi pratade om hur vi hade lyckats ta oss till Music City. Vi hade minst sagt tagit väldigt olika vägar, men konstaterade att det inte finns någon idé att försöka göra precis samma sak som någon annan utan att det bästa oftast är att följa sitt eget hjärta och sina egna instinkter. Nu var vi ju båda på plats i denna fantastiskt inspirerande stad full av möjligheter, och vi konstaterade att vi var lyckligt lottade.

Vi tog sedan en promenad till Eastside Music Supply, en riktigt cool musikbutik där jag hängde mycket de första två gångerna jag var i Nashville. Vi provspelade några gitarrer och snackade lite med Blair, en av ägarna, som jag kommer att vara evigt tacksam eftersom han skrev på ett viktigt brev under visumprocessen. EMS, som lokalbefolkningen kallar affären, är väl värd ett musik om man är på besök i Nashville.

Därefter drog jag och Laur (eller ”Little Joe” som många kallar honom) vidare till ytterligare ett hak i East Nashville för att möta upp Victor och hans bästa vän Anthony Rankin. Anthony är multiinstrumentalist i Thompson Square och tillsammans utgör han och Victor duon The Love Elektrik som beskriver sin musik som ”synthy pop/rock that funks hard”. Både Victor och Anthony skrev också under varsitt brev för att hjälpa mig få igenom visumansökan. Lite kul att vi där och då faktiskt var tre européer som tagit oss till Music City på olika vis med olika mål. Hoppas att inte Anthony kändes sig ensam som enda amerikan i sällskapet haha! Faktum är att Anthony varit på semester i Köpenhamn och Stockholm bara en vecka tidigare så han kände sig nog lite europeisk i alla fall :)

The Love Electric

Nästa kväll så drog jag till den klassiska klubben 3rd and Lindsley för att se Victor och Anthony spela med deras duo. Innan de äntrade scenen så var det en akustisk akt som spelade en blandning av egenskrivna countrylåtar och några välkända covers. Väl framfört men en aning slätstruket måste jag säga. När det var dags för The Love Elektrik så höjdes mina ögonbryn och min haka åkte ner några nivåer. WOW!! Fenomenala låtar, grymma produktioner med mycket backing tracks, otroligt svängigt och vansinnigt imponerande sång och gitarrspel av Anthony! Oerhört inspirerande att se verkligen!

Mer från Nashvillebloggen: Sydstatsturné och öppningsgig till Dwight Yoakam

Därefter klev det upp ett band på scenen som levererade en halvmärklig mix av alla möjliga stilar mellan klassisk 50-talsrock’n’roll och reggae. Trots väldigt spridda influenser så lyckades det få ihop det till väldigt solid helhet och det var ett jäkligt coolt band som jag hoppas få se fler gånger! Därefter drog jag vidare till The Five Spot, en klubb i East Nashville, för att se ”Little Joe” spela. Jag såg honom spela på Nalen i Stockholm förra sommaren och blev då helt golvad och han hade inte blivit sämre sedan dess kunde jag konstatera. Löjligt bra gitarrist!! Fullspäckad kväll kan man säga, och jag somnade rätt gott efter att ha fått skjuts hem av Victor.

Jag hade ännu inget gig bokat under denna vecka, men det skulle komma att ändras under onsdagen. Under kvällen så repade jag med en polare som jag hade ett gig bokat med under den kommande veckan och när jag kom hem efter repet så fick jag ett sms av Victor som frågade om jag skulle jobba på fredag kväll. ”Inget bokat ännu” svarade jag och hörde samtidigt att Victor precis också kom hem så jag gick ut till köket och frågade vad han hade på g.

Det visade sig att pianisten han skulle spela med på fredagen hade fått förhinder, och han frågade om jag var intresserad av att hoppa in istället. ”Ska jag vicka för en pianist?” hann jag tänka innan Victor förklarade att det var frågan om ett väldigt avslappnat gig där de brukar spela inför matgästerna på en restaurang som ligger precis intill vattnet vid en hamn. Vanligtvis så spelar pianisten sångmelodierna och repertoaren brukar vara fokuserad runt 80-talspop, men eftersom det mest skulle vara soft middagsunderhållning så spelade det inte så stor roll vad vi egentligen skulle spela, enligt Victor. Om jag bara kunde skrapa ihop tillräckligt många låtar (motsvarande 90 minuter speltid) där jag kan spela melodierna på gitarr så skulle jag alltså kunna ha ett gig denna vecka också. Som gitarrist är det ju rätt sällan man har just den rollen, så jag visste inte riktigt hur stor min repertoar för denna typ av gig var.

Jag bad att få sova på saken och när jag gick och la mig så snurrade tankarna om vilka låtar som skulle kunna lämpa sig för just detta ändamål…

Samma tankar snurrade runt i huvudet när jag vaknade på torsdagsmorgonen men jag bestämde mig ganska snart för att det är dumt att tacka nej till gigs så jag sa till Victor att jag gärna ville vara med. Omgående så började jag skissa på en låtlista och övade igenom ett gäng låtar för att försöka klura ut melodierna men samtidigt försöka behålla någon typ av harmonisk grund genom att lägga in fragment av ackord emellan ”sångfraserna”, alternativt harmonisera melodin med en eller två ackordtoner för att få det att låta så fylligt som möjligt på en triosättning. Vi skulle ha en trummis med oss också, det glömde jag nämna här ovan. Men efter ett par timmars övning så hörde Victor av sig och berättade att Anthony också skulle vara med på giget och spela keyboard och sjunga. Det var ett skönt besked och jag insåg att jag inte skulle kunna förbereda så mycket då det inte fanns någon planerad låtlista, utan det skulle bara handla om att försöka vara på hugget och lyhörd när vi väl skulle stå där på scenen dagen efter.

Torsdagskvällen tillbringade jag på The High Watt där det var soulklubb. Victor, Anthony och deras kollegor från Thompson Square (R.J. på gitarr och Elton på trummor) skulle kompa en sångerska. Dessutom skulle min nyfunna vän Rocky Block (som jag träffade under första veckans turné med Faren Rachels) också spela. Förutom att frilansa som basist är Rocky (”like the boxer”, som han brukar säga när han ska förklara sitt namn) dessutom soloartist i egen namn. Jäkligt bra låtskrivare, sångare och han spelar även gitarr i soloprojektet. Otroligt inspirerande snubbe som har erfarenhet och skills så att man smäller av, och han är endast 20 bast!! De som eventuellt har fördomar om Nashville som en stad där det bara är countrymusik borde ha närvarat denna kväll, det hade nog varit en positiv överraskning för många. Återigen blev jag överväldigad över vilken otroligt hög nivå och vilken bredd det är på musikerna här i Nashville.

Har ni förstått att jag gillar den här staden ännu??!

Dagen efter var det då dags för gig på Blue Moon Waterfront Grille. Vi kom dit med ganska kort varsel innan giget började och hann precis rigga upp och hälsa på trummisen (som ingen av oss träffat tidigare) innan det var dags att sätta igång och spela. Vi hade ännu inte diskuterat vilka låtar vi skulle spela, den enda vaga ledtråden jag hade fått av Victor var att ”Anthony är ett stort Prince-fan så det blir nog en del låtar av honom”. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på Prince så det var mer eller mindre bara att tuta och köra och hoppas på det bästa. VARNING för lite extra gitarrnörderi nu! Eftersom Victor hintat om att det skulle bli en del Prince-låtar så passade jag på att ”slickifiera” mitt pedalbord lite.

Pedalbord
Rockigt pedalbord.

I vanliga fall använder jag en overdrive-pedal från det japanska märket One Control som har en relativt skitig Marshall-karaktär (modellen heter Purple Plexifier). Jag ville dock ha en lite mer finkornig overdrive-karaktär nu när vi skulle spela lite slickare musik. Därför tog jag bort Purple Plexifier från pedalbordet och ersatte den med Golden Acorn Overdrive Special som också tillverkas av One Control. Denna pedal är tänkt att imitera ljudet och spelkänslan från de exklusiva Dumble-förstärkarna som gitarrister som t.ex. Robben Ford, Stevie Ray Vaughan och Larry Carlton har använt genom åren. Jag har ett helt gäng pedaler från One Control eftersom jag producerat en hel del demovideos för dem sedan början av 2016. Okej, låt oss återgå till giget…

Lyckligtvis visade det sig att Victor och Anthony har lyssnat mycket på samma musik genom åren och hade en stor gemensam repertoar, även fast Anthony inte är särskilt van att spela covers och var tvungen att stå och läsa texter från sin mobil stora delar av kvällen. Eftersom Victor tog hand om basfrekvenserna och Anthony hanterade ackorden från sin keyboard så kunde jag för det mesta fokusera på att bara addera ”the icing on the cake” såsom små licks och fills utan att behöva tänka på att jag skulle få det att låta stort och fylligt. Jag har känt både Victor och Anthony sedan november 2014 men detta var faktiskt första gången vi musicerade tillsammans och det var otroligt kul och utvecklande att få lira med dessa herrar. Hoppas på att det blir många gånger till framöver!

Kort jämförelse mellan gigen jag gjort under de tre första veckorna i Nashville:
– Ett gig med The Prescriptions där jag plankade 12 låtar med oerhört stort fokus på små detaljer eftersom vi var tre gitarrister i bandet. Hade några dagar på mig att planka med gitarr till hands.
– Fyra gig med Faren där jag plankade 8 låtar med fokus på att få ljudbilden att låta komplett trots att jag var ensam gitarrist. Hade några dagar på mig att planka med gitarr till hands.
– Två gig med Jessie Whitley där jag hade drygt 10 låtar att planka, hade några timmar på mig utan gitarr till hands.
– Ett gig med Victor, Anthony och en trummis (vars nämnt jag pinsamt nog glömt) där jag inte plankade några låtar överhuvudtaget. Jag hade ungefär tre sekunder på mig att haka på med en PUBLIK framför mig.

Så kan det gå till i Music City helt enkelt, haha! Den kommande veckan var den mest intensiva jag haft dittills, och bjöd på en massa blandade trevligheter som ni får höra om i nästa blogginlägg.

Mer från Nashville-bloggen: Smarta låtskisser och plankning utan gitarrörra