Femte veckan i Nashville började jag med att återigen flytta alla mina tillhörigheter till ett nytt hus. Efter att ha bott hos den svenska basisten Victor Brodén i två veckor så var det nu dags att flytta in hos Glen Martin som jag hade gigat med veckan innan.

Denna vecka hade jag bara ett gig i kalendern men det innebar definitivt inte att det skulle bli en lugn vecka. Jag skulle spela på lördagen med en artist vid namn Eric Holmgren. VÄLDIGT svenskklingande namn, inte sant? Det visade sig att hans ”grand parents” (är det inte konstigt att man inte specificerar om det är mor- eller farföräldrar på engelska?) hade emigrerat till USA från Sverige.

Nashville-bloggen
Glen Martin på Bluebird Café.

Hursomhelst. Eric hade skickat en lista med ungefär 35 låtar inför lördagens gig och i ett sådant fall skulle de flesta musiker i Nashville skriva ”charts” (alltså formskisser) för att ha som stöd under giget. Speciellt när det bara rör sig om ett gig anser de flesta att det inte är värt det tidsmässigt att memorera så många låtar. Men jag antar att jag inte är tillräckligt van vid vissa Nashville-rutiner ännu så jag bestämde mig för att memorera rubbet.. Som tur var så var det inte så kluriga låtar varken att planka eller spela, MEN att komma ihåg intro, tonart, form och signaturlicks till mer än 30 låtar visade sig ändå kräva väldigt mycket tid. Jag uppskattar att jag övade mellan fem och sex timmar om dagen fyra dagar i rad vilket faktiskt ledde till att jag började få ont i händerna.

I ett tidigare blogginlägg nämnde jag att jag märkt att jag behöver byta strängar mindre ofta och att anledningen sannolikt är att jag svettas mindre eftersom det är så bra luftkonditionering i husen jag bott i hittills. Med ”bra luftkonditionering” syftar jag på att det är svalt och skönt jämfört med utomhus där det för det mesta är otroligt varmt och fuktigt. Men jag har också märkt en nackdel med detta i och med att muskler och leder blir stelare när inomhustemperaturen är kallare än vad jag är van vid i Sverige. Om man då börjar spela gitarr utan att först värma upp händer/fingrar/handleder så är det lättare att ådra sig de smärtor som jag nu hade känt efter mången intensiva övningspass.

 

”Skit också, då är jag ju bokad för att spela med The Prescriptions!”, hann jag tänka men insåg ganska snart att det var ett för bra erbjudande för att tacka nej.

Nu försöker jag i alla fall vara försiktig genom att värma upp innan jag sätter igång att spela samt att jag inte kör för lång tid utan att ta små vilopauser emellan. Jag har också börjat märka att min tinnitus har blivit värre eftersom jag lyssnar på musik under så många timmar varje dag. Mina öron är superkänsliga och gillar inte riktigt stark volym, knappt ens medel(-svag) volym. Liiite jobbigt när man valt den karriär som jag gjort…

Okej, nu har jag alltså redan sammanfattat en stor del av veckan. Jag övade. Väldigt. Mycket. Och fick ont i både händerna och öronen på köpet. Men vad hände mer då? Jag hade blivit kallad till en audition med en VÄLDIGT väletablerad artist som skulle äga rum veckan efter (kommer berätta mer om detta i kommande bloggar). Inför denna audition så hade jag fått fem låtar att förbereda. Så jag övade mer helt enkelt. Oväntat va?

På tisdagsmorgonen repade jag återigen med The Prescriptions som jag hade gjort tre gig med veckan innan. Jag hade ett gig inbokat med dem under sista helgen i augusti. Men såsom flera gånger tidigare så skulle även denna plan komma att ändras. På kvällen så drog jag till The Sutler Saloon för att äta middag och lyssna på en kompis vid namn Justin Butler. Förutom att han är en grym gitarrist (han spelar bl.a. med countrysångaren Randy Houser) är han också väldigt kunnig inom elektronik och har byggt upp en sidoverksamhet där han bygger/modifierar/servar pedaler och förstärkare.

Nashville-bloggen
Här är en bild på gitarristen Justin Butlers rig inklusive en Ernie Ball-volympedal som han själv modifierat. Denna mod har blivit väldigt populär i Nashville och han blir regelbundet anlitad av andra gitarrister att modifiera deras volympedaler på samma sätt.

Justin och några av hans vänner har ett fast gig på The Sutler varannan tisdag där de varje gång väljer en artist/band/genre som de gör en hyllning till. Denna kväll var det dags för en kväll i new wave-musikens tecken. Inget som jag har lyssnat så mycket på tidigare egentligen, men en hel del balla låtar och Justin lirade skitbra och hade ett grym sound!

Under kvällen hängde jag även med min goda vän Chris Luebeck som förutom att vara medlem i ovan nämnda The Prescriptions även är den som har rekommenderat mig till en hel del av de gigs jag haft hittills. Sånt kan man inte tacka nog för!

En annan som rekommenderat mig vid några tillfällen är den engelske gitarristen Sol Philcox, och han hörde av sig under kvällen och frågade om jag var intresserade av att vikariera för honom på en fyra dagar lång turné under den sista veckan i augusti.

”Skit också, då är jag ju bokad för att spela med The Prescriptions!”, hann jag tänka men insåg ganska snart att det var ett för bra erbjudande för att tacka nej.

Jag pratade med Chris under kvällen och hörde av mig till hans bandkollegor morgonen efteråt för att kolla läget och de var alla förstående inför min situation. I och med att det dessutom var 2,5 vecka kvar till deras gig skulle de ha hyfsat med tid för att hitta någon som kunde ta min plats. Härligt! Då kunde jag höra av mig till Sol Philcox och bekräfta att jag kunde ta gigen. Inom två dagar så hade jag fått en länk till en Dropbox-mapp med ytterligare nio låtar att lära mig. Alltså var det dags för, trumvirvel… MERA ÖVANDE SÅKLART!

Nästa torsdag har jag mitt livs första audition

På onsdagen så drog jag och Glen till Opry Mills som är ett gigantiskt shoppingcenter. Jag köpte ett par löparskor och ett par shorts då jag hade insett att jag behöver underhålla resten av kroppen mer så att den hänger med händer och öron som får träning konstant. Vi tog därefter en promenad i en väldigt fin park och pratade om livet. Det var helt rätt sätt att inleda dagen på kändes det som, att inte fokusera på musik alls behövs verkligen ibland för att balansera alla tankar däruppe i ”hjärnkontoret”. Innan vi åkte tillbaka till Glens hus så att jag skulle kunna påbörja dagens övning så unnade vi oss att äta lunch på Five Points Pizza, läskigt bra pizza där alltså. Ett måste om ni besöker Nashville!! Därefter var det övning för hela slanten resten av dagen. Överraskande va?

Morgonen därpå tog jag min första löptur sedan min flytt till Nashville och det var dessvärre ingen större succé. Även fast jag ställde väckarklockan på 07.30 och stack ut ungefär en timme senare så var det nästan obehagligt varmt och fuktigt så jag avbröt springandet efter bara 3 kilometer. Jag fortsatte dock i promenadtempo bort till närmaste livsmedelsbutik för att inhandla lite förnödenheter inför den kommande veckan. Kunde då konstatera att en rask promenad funkar utmärkt medan löptempo blir lite för jobbigt i detta klimat, sedan dess har därför merparten av min träning bestått av morgonpromenader för att aktivera kroppen.

Under dagen så fick jag också ett samtal från Faren Rachels (sångerskan som jag turnerade med under min första vecka efter USA-flytten) som undrade om jag var intresserad av att följa med och kompa henne på möten med några olika skivbolag som hon skulle ha inom en de närmaste veckorna.

Vad vi inte visste var att det skulle bli bli av ännu mer snart. För bara några timmar senare så hörde hon av sig igen och undrade om jag var tillgänglig tisdag och onsdag under den kommande veckan då ett stort skivbolag i New York ville träffa henne redan då. Tankarna snurrade i huvudet.

”Shit! Jag har ett gig i övermorgon som jag fortfarande inte memorerat alla låtarna till. Nästa torsdag har jag mitt livs första audition. Dagen efter det har jag ett rep som jag måste ha lära mig nio låtar inför. Borde jag verkligen åka två dagar till New York och därmed minimera min övningstid rejält? Tveksamt… Vill jag åka till New York och gå på skivbolagsmöte? DEFINITIVT!”

Efter dessa relativt korta grubblerier så bestod resten av dagen av… ni borde kunna gissa vid det här laget va?

På fredagen så övade jag. Lite. Mer.

Jag unnade mig också att gå och se Glen när han spelade på Bluebird Café som är en legendarisk Nashville-scen där många stora artister och låtskrivare blivit upptäckta genom åren. Det är en väldigt liten och intim lokal där artisterna oftast sitter på varsin stol i en cirkel mitt i rummet medan matgästerna sitter utspridda i resten av rummet. Jag skulle gissa på att vi satt ungefär 1,5 meter från Glen när han spelade, och då var han ändå inte den av artisterna som var närmast vårt bord. Så liten är den lokalen. Det känns nästan som att man sitter på scenen med artisterna liksom, riktigt ballt!

Lördagen var kommen. Bytte strängar. Övade lite till. Vad annars? Åkte över till Eric Holmgrens hus för att sen åka med honom och basisten Jason till giget som var i Clarksville som ligger i norra Tennessee. Jason är för övrigt en av de mest gigantiska människor jag någonsin stött på med sina 2 0 5 centimeter och 1 9 3 kilo. Läskigt stor karl alltså!!

Nashville

Det var inte direkt något vanligt gig utan vi hade blivit bokade för att underhålla på en golfklubb. Det fanns ingen scen och vi hade med oss både ljud- och ljusanläggning själva. Eller ljud åtminstone. Ljusutrustningen var ytterst begränsad och senare på kvällen när det var dags för gig så var jag glad över att jag valt att memorera alla låtar istället för att använda ”charts”, för så mörkt som det blev hade jag verkligen inte kunna se något av några skisser ändå. Giget gick trots allt bra och det var skönt att konstatera att minnet höll tillräckligt bra för att komma ihåg alla låtar även i skarpt läge. 

På söndagen så övade jag lite mer. Framförallt inför auditionen och resan till New York som skulle äga rum under den kommande veckan. Som jag skrev i början av detta inlägg så hade jag bara ett gig bokat under veckan men jag hade fortfarande en massa att göra. Framförallt Ö-V-A såklart.

Mer från Nashville-bloggen: Spontangig och miniturné