Dags för blogginlägg nio. Det börjar bli en vana nu att sätta sig ner varje vecka och summera vad jag varit med om. Denna vecka hade jag bara ett gig inplanerat, men det var ett viktigt sådant. På lördagen skulle nämligen premiärgiget med Tracy Lawrence äga rum. För er som inte läst de senaste inläggen så backar jag bandet en aning.

Nytt gitarrställ med plats för 3 instrument
Nytt gitarrställ med plats för 3 instrument.

Två veckor tidigare hade jag gjort en audition och överraskande nog fått giget med Tracy Lawrence som alltså är en countrysångare som sålt över 14 miljoner album och haft 18 listettor sedan början av 90-talet. På auditionen hade jag spelat fem låtar men nu skulle en 90 minuter lång setlist repas in, så det var ytterligare 20 låtar att planka och memorera. Jag hade bestämt mig för att se detta som en ”andra audition” för jag ville verkligen inte att de skulle tycka att jag förberett mig kanonbra inför auditionen för att sedan slappna av bara för att jag blivit erbjuden giget och göra ett halvdant jobb med förberedelserna inför premiärspelningen. Så, kort sammanfattat, jag övade helt enkelt otroligt mycket under denna vecka. Igen.

Men det var en del andra grejer som jag behövde ta hand om också. På måndagen mötte jag upp Andy (som är monitortekniker i Tracys crew) för att göra avtryck till mina in ear-monitorer. Efter hundratals gig som professionell musiker hemma i Sverige har jag aldrig behövt använda in ears utan alltid hamnat i sammanhang där man kört vanliga/klassiska/gamla hederliga monitorer på golvet. Men nu var det alltså dags.

David och Andreas Olsson från dansbandet Sannex
David och Andreas Olsson från dansbandet Sannex.

På onsdagskvällen mötte jag upp min gode vän Andreas Olsson (sångare, gitarrist och låtskrivare i Grammis-belönade dansbandet Sannex) och hans flickvän på Acme i downtown Nashville. De var på besök i Nashville i tio dagar för att kombinera semester med låtskrivande och skivbolagsmöten för Andreas del. Vi åt middag och lyssnade på Guthrie Trapp (gitarrist och även min sponsor för arbetsvisumet som jag nämnt tidigare i bloggen) som leder husbandet för klubben ”Trapped Above Ground” varje onsdag. Bra musik, god mat och lite gött svenskhäng. Man kan ju må sämre liksom.

Torsdagen vigdes i princip helt åt… övning.

På fredagen så packade jag ihop mina tillhörigheter hos min polare Kyle som jag bott hos IGEN under de senaste två veckorna. Jag hade även bott hos honom under de första dryga två veckorna i Nashville. Jag kan inte tacka honom och hans flickvän Madison nog för deras enorma gästfrihet! Därefter flyttade jag (återigen) mitt pick och pack till ett nytt rum, men nu med en väsentlig skillnad. Istället för att bo gratis i en kompis gästrum så skulle jag nu betala hyra och jag visste att jag skulle kunna stanna en längre period. Detta var en viktig del för att börja känna att jag faktiskt nu bor i Nashville och inte bara är här på besök.

Det är inte ett stort rum, men jag får plats med alla prylar, det ligger i ett område där jag hängt mycket förut och det är nära till det mesta känns det som. Jag har dessutom hållit till här förut, nämligen när jag var i Nashville första gången (hösten 2014) och då hyrde samma rum via Airbnb. Det kändes riktigt gött att installera sig i något som jag faktiskt kommer att kalla mitt hem! Innan det var dags att möta upp Tracy Lawrence-gänget strax före midnatt så tog jag en liten shoppingvända och inhandlade ett nytt gitarrställ på Guitar Center samt lite tillbehör till mitt pedalbord.

Pedalbord och setlist med belysning
Pedalbord och setlist med belysning.

Eftersom att det ofta är stora avstånd och långa resor här i det stora landet i väst så möts vi för det mesta upp kvällen innan giget så att turnébussen kan köra nattetid. Även fast jag, som nykomling, ofta tycker att det är kul att resa på dagtid och se allt man passerar när man åker genom några olika delstater så kan jag verkligen förstår att de mer rutinerade rävarna tycker att det är bra att resa på nattetid så att man kan vakna upp utvilad på morgonen i den stad man ska spela i och faktiskt ha några timmar på sig att göra diverse saker innan det är dags för soundcheck. Denna första sväng med Tracy-gänget skulle vi spela i Mount Pleasant, Iowa. Nashville till Mount Pleasant ser inte ut att vara så värst långt när man kikar på kartan men det är ändå mellan åtta till nio timmars bilresa. Stooort land detta!

Som jag nämnde ovan så hade jag spelat fem låtar med bandet på auditionen som var två veckor tidigare, men nu var det ytterligare 20 låtar som skulle framföras och vi hade inte repat en enda gång tillsammans. Som tur var fanns det gott om tid för soundcheck så vi hann köra igenom hela setlisten åtminstone en gång vilket kändes skönt. Jag fick gott om komplimanger av Tracy och bandet och alla var imponerade över att jag memorerat så många låtar så detaljrikt utan några som helst anteckningar angående varken tonarter, intron eller former. Härligt! Nu var det bara att försöka spela lika bra på giget också!

Något som är ovant när man inte spelat med en såhär stor produktion förut är att det finns så många som hjälper till och att det är så lite man behöver göra som musiker. Det är ju ändå rätt skönt att slippa bara sin förstärkare som i hardcase väger drygt 30 kg ;) Crewet som vi har med oss är alla superproffsiga och dessutom så fanns det ett gäng lokala roddare på plats. Supersmidigt verkligen!

Davids premiärgig med Tracy Lawrence
Davids premiärgig med Tracy Lawrence.

Vi spolar fram några timmar, det är dags för gig. Alla är taggade och önskar mig lycka till inför premiären! Och så börjar det regna. Perfekt. Nej, inte riktigt… Vi kör igång giget ändå samtidigt som crewet får eld i baken och gör allt för i sin makt för att se till att inget på scenen blir skadat av regnet. De lägger bland annat en handduk över kontrollpanelen på min förstärkare, de fäller upp ett litet portabelt tält över mixerbordet som styr scenljudet, de springer in på scenen några gånger för att torka upp stora vattenpölar precis innan de när fram till mitt pedalbord. Skönt som sagt att det är en så stor produktion, för utan dessa hjältars assistans så hade nog både min och de andras utrustning tagit en hel del skada under de 90 minuter vi stod på scenen.

Regnet till trots så gick giget riktigt bra! Kul att lira med bandet i skarpt läge inför en publik för första gången. Dessutom en publik som sjöng med i varenda ord i många av låtarna! Även fast jag aldrig hört talas om Tracy hemma i Sverige så märkte man direkt att han har en stor och trogen publik i USA. Efter giget så fick jag beröm både för mitt spel och mitt scenspråk och de började prata direkt om att jag borde ha ett trådlöst system till gitarren så att jag kan röra mig mer fritt på scenen. Kapellmästaren Joe sa dessutom något i stil med: ”I don’t think it’s possible to do a better first gig than that!” Rätt skön kommentar att få måste jag säga.

In ear-hörlurar
In ears på g!

So far, so good. Det var dock en riktigt dålig sak som hände under detta gig. Eftersom att jag ännu inte hade fått mina nya in ears-monitorer så var jag tvungen att använda ett par med generell passform. Eftersom att mina öron är otroligt känsliga för hög volym så använder jag alltid mina öronproppar med 15 decibel dämpning. Men de in ears som jag använde på detta gig gav så pass mycket ljudläckage att min tinnitus blev märkbart värre på både öronen. Efter mer än fem år med tinnitus så har jag aldrig märkt en så stor skillnad efter ett specifikt gig.

VAR FÖRSIKTIGA MED ÖRONEN!!

Missa inte: Mer från Nashvillebloggen – turné, uteliv och skitigt gitarrljud