Ursäkta för uppehållet med bloggen, kom helt ur flowet där i flera veckor… Nu tänkte jag berätta om de mest minnesvärda upplevelserna under den tredje veckan i mars.

Efter att ha varit ute rätt sent på måndagskvällen med ett gäng vänner så vaknade jag på tisdagsmorgonen och kände att jag skulle behöva någon ytterligare timmes sömn. Jag satte telefonen i flight mode för att inte bli störd och somnade om… När jag vaknade hade jag flera missade samtal, ett missat sms, ett röstmeddelande samt flera missade messenger-meddelanden. Alltihop om samma gig som dessutom skulle vara redan samma kväll på ett välgörenhetsevenemang.

Både min chef Tracy Lawrence och Ricky Skaggs (en av de största legenderna inom bluegrass som bl.a. kammat hem 15 Grammy Awards) skulle spela men han som skulle spela gitarr i husbandet hade blivit sjuk under natten så de behövde nån som kunde hoppa in med kort varsel.

Jag ringde direkt upp Joe (Tracys bandledare) som var en av dem som försökt få tag på mig. Dessvärre så hade de bara fem minuter tidigare hunnit bekräfta med en annan gitarrist, nämligen Sol Philcox (som för övrigt var den som rekommenderade mig till Tracy-giget). Av detta lärde jag mig alltså att INTE SÄTTA TELEFONEN I FLIGHT MODE! Åtminstone inte av samma anledning som jag hade gjort. Kändes riktigt surt att missa detta gig. Men jag bestämde mig för att det inte skulle få förstöra min dag utan såg till att styrketräna, handla, maila iväg några fakturor och öva.

Bluegrass-legenden Ricky Skaggs
Bluegrass-legenden Ricky Skaggs.

Strax efter kl. 16 fick jag ett sms av Joe som frågade om jag fortfarande var ledig under kvällen. ”OF COURSE!” Jag fick lite kort info om vad som gällde och nu blev det snabba puckar, jag hade ungefär två timmar på mig tills jag skulle behöva åka hemifrån för att hinna till linecheck och middag.

Jag bytte strängar så snabbt jag bara kunde och plankade och memorerade två av Ricky Skaggs låtar innan det bar iväg mot John Rich’s hus (eller partypalats kanske man borde kalla det).

John Rich är ena delen av countryduon Big & Rich och det var han som stod som arrangör för kvällens välgörenhetsevenemang. Jag blev avsläppt av en Uber och fick uppge mitt namn till en vakt som stod med en gästlista vid entrégrinden, mitt namn hade ju lagts till med så kort varsel så det stod handskrivet längst ned på listan. Därför fick jag knata nedför en liten sluttning som var täckt med en röd matta ända fram till jag klev in i denna gigantiska byggnad, där blev jag mottagen av några kvinnor som bad mig att ta hissen upp till tredje våningen.

Väl inne i hissen var det en kvinnlig hissvärd som hann ställa ett par snabba frågor till mig innan vi hade hunnit upp till våning tre. Nu klev jag in i ett rum med säkert 8 meter i takhöjd, en relativt stor klubbscen med fullt PA och en välutrustad bar som alla gäster fick beställa gratis från. I ena riktningen var det enormt stora fönster som gjorde att man kunde blicka ut över hela Nashville’s downtown-område. GALET!

I princip direkt efter att jag roddat upp min rigg på scenen började serveringspersonalen ställa fram maten som visade sig vara bland de bästa bufféerna jag någonsin varit med om, snacka om grymma smakupplevelser om vartannat!

Nashville
Grym mat, grym utsikt och John Rich och hans fru (som gör verkligen en fin insats för att hjälpa hemlösa i Nashville genom att arrangera denna välgörenhetstillställning)

Därefter spelade jag, Tracy och Joe några låtar med trummisen och basisten från Big & Rich. John Rich kom upp och gästade på ett par låtar också och det blev jammigt och skönt avslappnat på scenen. Efter avklarat framträdande gick jag, på flera personers inrådan, upp till takvåningen där jag möttes av en sjukt mäktig utsikt över stora delar av Nashville. Neonljusen från downtown-barerna och de ståtliga skyskraporna syntes såklart bäst. När man blickade ner över takräcket såg man en gitarrformad pool som bytte färg i neonljus. Ja, heter man John RICH så är det väl lika bra att leva upp till det liksom.

När jag gick ner till partyvåningen igen så såg jag att ett gäng guld- och platinaskivor som hängde längs väggarna i trappan. Man blir lite förstummad när man kliver in i något som nästan känns som en låtsasvärld på detta sätt. Tyvärr fick jag inte möjlighet att spela med Ricky Skaggs då Sol tog han om det, han hade bara inte hunnit lära sig Tracys låtar då han fick ungefär en timmes varsel innan han skulle vara på soundcheck.

Efter en sån här dag där man kastas mellan olika bud och tror att man missat ett gig och sen i slutändan är i världens lyxhus och får äta fantastisk mat och hjälpa till att samla in pengar för välgörenhet, då kanske man inte ska klaga på att man inte fick spela med Ricky Skaggs… Jag och Sol konstaterade att det inte är många städer i denna värld där en svensk och en engelsk gitarrist kan vakna upp på morgonen och tro att det ska bli en rätt lugn dag och att det sen slutar på det sätt som det gjorde istället, haha! Vi gillar Nashville rätt mycket.

Mycket trevligt att träffa Tomas (som här sitter till vänster om mig) och hans kompisar en snabbis
Mycket trevligt att träffa Tomas (som här sitter till vänster om mig) och hans kompisar en snabbis!

Efter ett par grymma gigs i Texas på fredagen och lördagen kom jag tillbaka till Nashville på söndag eftermiddag och passade då på att möta upp min gode vän Tomas Engberg. Vi pluggade tillsammans på Rockmusiklinjen för 10 år sedan (känns galet hur fort tiden rinner iväg…) och nu var Tomas på besök i stan med tre av sina barndomsvänner. Självklart tog jag dem till Five Points Pizza - ni som följer bloggen hade nog kunnat räkna ut det på förhand vid det här laget, haha!
 

David Henriksson är sponsrad av:

Blogg1
Blogg2
Blogg3
Blogg4
Blogg 5
Blogg 6
Blogg 7
Blogg 8
Barefootsolutions
Daddario