Då var då

Det är ingen direkt tillfällighet att vi gärna romantiserar över ljudet från förr. Många plattor från -60 och 70-talet låter väldigt bra, oavsett genre. Inte minst på grund av musikerna och de som satt bakom mixerbordet. Men när vi talar om analogt ljud som begrepp och vad som karaktäriserar just detta, blir det genast lite mer komplicerat. Speciellt eftersom det betyder olika för olika personer.

Analog värme är egentligen inget annat än distortion, eller rättare sagt en förvrängning av ursprungsljudet. Det som händer när originalljudet skjutsas genom diverse hårdvara som mikrofoner, mixerbord, preamps, equalizers, kompressorer, vinyl och inte minst rullband, är helt enkelt att två typer av distortion uppstår.

Den första är en mer eller mindre tydlig avrundning av snabba transienter, vilket gör att det kan låta mjukt. Det vill säga att topparna som når våra öron snabbt och skoningslöst (exempelvis en virveltrumma) lindas in i lagom mängd bomull. Denna avrundning har sin grund i att förstärkarstegen i framförallt äldre analog utrustning inte är ”oändligt” snabba (som i dagens ljudkort) - de har med andra ord en så kallad lång stigtid. Ett klassiskt exempel på sådan utrustning är preamparna Neve 1073 och Telefunken V72.

Den andra typen av distortion handlar om att övertoner läggs till, det som på engelska kallas för ”harmonic distortion”. Enkelt förklarat handlar det om att ursprungsljudet förändras på vägen, vilket i den bästa av världar leder till att det låter fetare och varmare. Beroende på inspelningsutrustningens konstruktion kan övertonerna dessutom te sig annorlunda.

Kontentan är hur som helst att när analoga förstärkarsteg och rullband drivs så hårt att de ”klipper” signalen ökar distorsionen och färgningen blir allt mer tydlig, på gott och ont. Detta innebär även att så kallad naturlig kompression uppstår, en slags mättad signal, vilket kan vara mycket trevligt. Med ovanstående i åtanke står det därför klart att ju fler ”omvägar” originalljudet tar, ju mer färgad blir signalen – det är ofta detta vi förknippar med analog värme.


Nu är nu

Idag händer det inte särskilt mycket när du spelar in, rent färgmässigt alltså. Speciellt inte om du kopplar in dina mikrofoner rakt i ljudkortet, vilket ofta ger en väldigt trogen och ofärgad inspelning. Detta har naturligtvis sina fördelar, samtidigt som det ibland kan kännas aningen sterilt eller ospännande. I förlängningen blir detta extra tydligt ju fler kanaler du spelar in och ljudet kan då, om det vill sig riktigt illa, upplevas som vasst och digitalt. Vissa personer gillar detta sound, andra inte och här finns inga rätt eller fel.

Det enklaste sättet att komma åt det analoga ljudet idag är därför att skaffa en mikrofon (till exmepel en rör- eller bandmikrofon) och en mikrofonförstärkare av klassiskt snitt, så kallade kloner, som helt enkelt efterapar ljudet från förr. Steg två är att se till att jobba med diverse pluggar som emulerar gammal hårdvara, vilket det idag finns ett överskott av.


Pluggarna

Det finns som sagt en uppsjö av pluggar som utlovar analog värme och det är i stort sätt omöjligt att rabbla upp alla. Här kommer i alla fall fem av mina nuvarande favoriter, som dessutom är långt ifrån subtila. För subtilt är som vi alla vet… ganska tråkigt. Exakt "hur" du använder dessa spelar inte så stor roll, det är egentligen bara att tuta och köra. Men glöm för allt i världen inte att använda öronen, det är lätt att förföras av tjusiga gränssnitt. Låter det rätt, så är det rätt.

Lycka till!

Du vet väl förresten att du kan söka på Fredagstipset längst uppe till höger i M3-nätverket för att komma åt ännu fler tips?

Plugga lugnt och glöm inte: Har du frågor om mixning, mastring eller inspelning? Skicka ett mail till jon@rinneby.se. Tänk på att jag får ganska många mail, vilket är underbart trevligt, men att det ibland tar lite tid för mig att svara.

Länkar

Låtsaspoeten – Mitt projekt på svenska