Det är på sätt och vis meningslöst att beskriva OP-Z utifrån funktion, även om det naturligtvis är relevant. Men det är inte riktigt vad OP-Z handlar om och en lista med specifikationer är inte vad du ska titta på, när du funderar på om denna är för dig.

I korta drag säger vi ändå att sequencern har djup nog för avancerad komposition, själva instrumentet låter strålande i synnerhet när den pumpar ut samplingar (synthmotorn haltar lite) och miljön är byggd för kompletta produktioner. Mastering, effekter, separata kanaler, sångläge och live-funk. Allt finns där.

Andligen känns detta som en uppföljare till Teenage Engineerings OP-1, men OP-Z går i samma filosofiska spår som Synthstroms Deluge. Vill du ha allt i en låda, och sequencern är avgörande, är denna (mycket lilla) låda ett alternativ.

Men OP-Z är mer än så. Den är en demokratisering av musikskapande som gör ett svängigt instrument tillgängligt för musiker som har identifierat ett behov som större plåtburkar inte kan möta. Rörelsefrihet, oberoende av väggkontakt, gränslöshet mellan utrustning, att fånga det spontana genom att vara spontan, i en förpackning som knappt behöver ryggsäck och som kan låta studiokvalitet. OP-Z kan vara lika självklar i hipsterns jeansficka som i Jean-Michel Jarres studio. Denna låda kan driva ett beat på fyra takter eller styra en rigg med dieseldoftande hårdvara och laserblinkande mjukvarusynthar.

Engineering OP-Z sequencer

Allt är sequencern
För allt kretsar kring sequencern. Om vi bortser från det ingenjörsmässiga underverk som OP-Z är, måste vi ändå betrakta den som ett instrument bland andra. Att lyckas med det trendigt tekniska betyder ingenting, om du inte fått ihop något du vill lira med i längden.

Sequencern har sexton spår på ett pattern, och spåren uppför sig olika. Några rymmer samplingar, några har synthar och några är till för effekter. Och vilka effekter.

Du kan få en monoton dunka-loop på sexton steg att förvandlas till en skiftande organism bara genom att växla av och på transponering, låta delay och overdrive glida in och ut, skjuta in specifik punch-magi och gräva efter oanade djup i varje stegs specifika egenskaper.

När du lägger till villkor som avgör huruvida en not ska spelas eller inte, eller om justeringarna på denna not ska utlösas nu eller nästa varv, och därefter ökar med ett lager av grupperingar som slår av och på dessa galenskaper efter behov, så har du ett svindlande djup innan du ens gått bortom första takten. Det blir en mutation av Elektrons främsta idéer och Cirklons famntag på komposition, blandat med Pyramids gränslöshet och den råa enkelheten i en analog sequencer. Aktivera ett steg. Tryck på Play. Börja skruva.

Det går nästan inte att få OP-Z att låta dåligt. Precis som när du rattar en modern Moog, så blir allt som rinner ur den, användbart. Det känns nästan som om du fuskar. Fast på ett bra sätt.

Engineering OP-Z sequencer

Skruvens svaghet
Det är dock i skruvandet som instrumentets möjliga svagheter visar sig. Att Teenage Engineering fått ner allt detta i en läcker mikroförpackning, imponerar. Men i valet att göra oss alla till vagabonder med en studio, går ändå en annan omedelbarhet förlorad. Ibland skriker fingrarna efter storleken hos en MPC eller en Tempest, eftersom OP-Z är lika lekfull som Roger Linns arv till elektronisk musik och därför hade förtjänat en mer spelvänlig panel ibland.

Det är förståeligt varför värdet av det kompakta vann, men det betyder inte att vi inte får sakna riktiga pads och stora rattar. Och det gör vi ibland. Men positionsmässigt hade OP-Z då blivit något mer traditionellt, sitt vackra vansinne i sequencern till trots.

Kanske ska vi låta Elektron råda i den världen, medan Teenage Engineering fortsätter äga ytterkanterna av vad hårdvara i musik kan vara. Att det saknas en skärm avfärdar vi dock snabbt. Gränssnittet med lampor och knappar fungerar utmärkt och om du absolut måste ha siffror och decimaler på vad du gör, kopplar du ihop OP-Z med en IOS-enhet och imponeras av den kompletterande appens utmärkta design,
som berättar allt du vill veta, med stil och grace.

Omdöme

OP-Z är trots sin strålande sequencer, ingen självklar produkt. Man får bli frustrerad över storleken och pilligheten. Man får frusta över de kompromisser som gjorts, för att nå det högre målet att omdefiniera vad skapande kan vara. Man får tycka att musiklådor som behöver egna skrivbord, är bättre. Men det finns en sak man inte får göra – man får inte bilda sig en uppfattning om OP-Z, förrän man provat en OP-Z. Burit den med sig någon dag. Kanske tankat i lite egna samplingar. Gjort några loopar. Och framför allt pressat sequencern till max. Framför allt det. Om du gjort det, och sedan på allvar kan säga att OP-Z inte är för dig, då tror vi dig. Men inte innan dess. Den är trots allt ett litet mirakel.

Fakta OP-Z

Testad: Oktober 2018
Läs mer: teenageengineering.com
Sequencer: 16 tracks
Sample tracks: 4 stycken, med två rösters polyfoni per track
Synthspår: 4 stycken, med varierande polyfoni och egenskaper
Separata spår: Huvudeffekter, master, tape och punch in-effekter
App: Separat IOS-app för mer komplex (men inte nödvändig) hantering
Batteritid: 6-7 timmar, beroende på användning
Anslutningar: Usb type c och 3.5 mm 4-pole jack
Keyboard: 2 oktaver
Pris: Från 5 999 kronor (Prisjakt)

plus

Sequencerns djup.
Låter galet bra.
Ritar om kartan för rörligt musikskapande.

minus

Lite för pillig för falukorvsfingrar.
Synthmotorn är godkänd, men inte mer.

Betyg 9 av 10

Teenage Engineering OP-Z Pris vid test: 5999 kr.

Bästa pris just nu: 6146 kr