När du mixar digitalt samlas alla instrument på en gemensam stereokanal ofta kallad masterkanalen, mix bus eller stereo out beroende på vilket DAW du använder. Kärt barn har många namn. Denna kanal kan lämnas helt orörd, vilket inte alls är fel eller ovanligt, eller fungera som en slags övergripande mixjusterare. Till vanligheten hör dock att gemene hen lägger en kompressor på masterkanalen, i hopp om att limma ihop mixen och göra den mer enhetlig. Men hur går man egentligen tillväga för att nå bästa resultat och vilka är fallgroparna?

Precis som en välskruvad stereokompressor kan göra underverk för din mix, så kan en missbrukad sådan sänka den musikaliska upplevelsen flera nivåer. Det är inte alls ovanligt att den ovana studioräven komprimerar på tok för mycket och dessutom använder sig av ”fel” inställningar. Med lite tur kan detta naturligtvis låta riktigt bra, men i 9 fall av 10 är det precis tvärt om. Stereokompression måste skötas med största försiktighet och ska egentligen inte höras. Snarare ska det kännas som att något saknas när du plockar bort kompressorn - då vet du att du gjort rätt.

Samtidigt finns det en fara i att övertänka hela fenomenet ”mix bus compression”. Som att det vore den heliga graal vilken får din livlösa mix att plötsligt vakna till liv. Så är inte fallet. En välljudande mix ska låta bra och kännas levande även utan stereokompression. Eller ”ska och ska” - utgångspunkten bör i alla fall vara så, enligt mig.


Val av kompressor

Det första som är bra att känna till är att du inte behöver någon speciell kompressor för att komprimera hela mixen. Din standardkompressor fungerar garanterat alldeles utmärkt. Med detta sagt finnas det en fördel med att välja en kompressor vars inställningar tillåter en viss mån av finjustering. Eller en kompressor som färgar ljudet något, om det nu är det du är ute efter. Några personliga favoriter i sammanhanget är:

Inställningar och ratio

De grundläggande inställningarna att hålla koll på är: Ratio, gain reduction, attack och release. Om vi börjar med ration, så är det verkligen ”less is more” som gäller när det kommer till stereokomprimering. Mer än 2:1 är sällan nödvändigt och absolut inte mer än 4:1, beroende på hur din specifika kompressor är utformad. Kom ihåg att vi talar om kompression som ska kännas snarare än höras. En subtil sammanfogning av mixen som kysser topparna på molnen likt den lättaste vårvind.


Gain reduction

Gain reduction handlar kort och gott om hur mycket du trycker ihop ljudet på din mix. Och här brukar någonstans runt -1 till -2 dB vara lagom. Mer och mixen kommer förmodligen kännas pressad och tillplattad. Men kanske är det just detta du är ute efter? Speciellt inom dansmusik och hip-hop. I så fall är det bara att tuta och köra. Lagom, eller snarare återhållsamhet - borde dock vara ledordet här.


Attack

Gällande attacken så är grundregeln, om jag nu ska våga tala om en sådan, att inte använda en alltför snabb. Någonstans runt 10-30 ms brukar vara lagom. Då släpps de snabba transitera igenom, från exempelvis virveltrumman, samtidigt som de mest påträngande topparna tämjs en aning. Något som ofta är önskvärt.


Release

Nästa viktiga (och ofta förbisedda del) är releasen, som vid missbruk kan leda till att hela mixen pumpar. Detta fenomen kan ibland vara eftersträvansvärt och kännetecknas av att kompressorn trycker till en ton, för att sedan släppa den snabbt igen - varpå ett slags sug uppstår då slutet av tonen får högre volym än i början. Vanligtvis vill du dock undvika detta och en releasetid på en bra bit över 50ms är därför att föredra. Många kompressorer är begåvade med så kallad ”auto release” - något som jag nästan alltid rekommenderar, även om det ibland har sina fördelar att manuellt ställa releasen i takt till musiken. Men detta är ett kapitel för sig.


Mixa in i kompressorn?

Det finns egentligen två skolor när det kommer till att använda sig av kompression på masterkanalen (eller tre om vi räknar med de som inte använder kompression). De som menar att kompressorn ska vara med redan från början och de som menar att kompressorn ska åka på först i slutet, när mixen i stort sett är klar. Här finns inga rätt eller fel, bara personliga preferenser. Jag tillhör själv den nya skolan och slänger ofta på kompressorn i slutet, om jag anser att det behövs. Men det händer givetvis att jag mixar in i kompressorn då och då, beroende på dagsform och humör.

BONUSTIPS: De flesta kompressorer har idag en side-chain-funktion vilket innebär att du kan lämna botten orörd under en viss frekvens, exempelvis 100 Hz. Mycket av livfullheten och värmen sitter nämligen just i bottenpaketet och om detta komprimeras för hårt tappar musiken mycket av sin naturliga stuns.

Lycka till!

Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby delar med sig av olika inspelnings- och mixningstips. Här hittar du tidigare fredagstips. https://m3.idg.se/om/fredagstipset

Plugga lugnt och glöm inte: Har du frågor om mixning, mastring eller inspelning? Skicka ett mail till jon@rinneby.se. Tänk på att jag får ganska många mail, vilket är underbart trevligt, men att det ibland tar lite tid för mig att svara.

Länkar

Låtsaspoeten – Mitt projekt på svenska